Under onsdagen lämnade regeringen den ekonomiska vårpropositionen och förslag på ändringsbudget 2015 till riksdagen, vilken kan ses som ett förarbete till höstens budget.
DÖ-överenskommelsen mellan regeringen och den borgerliga oppositionen gör att förslaget inte möter motstånd, annat än till orden. Trots det mässade finansminister Magdalena Andersson (S) i vanlig ordning på om av Alliansen ärvda underskott, men att S- och MP-förslagen minsann ska finansieras till varje krona och få bukt med ekonomin, jobben och skolan.
Därefter presenterade hon en budget som gick ut på att finansiera fler utgifter, inte att brygga de underskott som hon säger sig ha identifierat. I praktiken innebär ministerns ord att bensinskatten ska höjas efter årsskiftet, möjlighet för avdrag för hushållsnära tjänster minskas och arbetsgivaravgiften för ungdomar höjas.
Taket till A-kassan ska förändras, de som tjänar mest och blir arbetslösa får ut mer än de som tjänar mindre men arbetar. Någon som tjänat över 25 000 kronor, får ut 20 000 kronor i lön, samtidigt som ett ungt vårdbiträde får ut 16 000 kronor för att arbeta heltid. Hur rättvist det är kan man ju fundera på, även om trygghetsförsäkringar givetvis är viktiga.
Runt 400 miljoner kronor kommer att satsas på arbete och näringsliv, samtidigt som de totala skattehöjningarna motsvarar 6,5 miljarder kronor. Enligt SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist är budgeten till stor del är ofinansierad (DI 15/4). Den del av budgeten som faktiskt kommer med finansiering kommer framförallt från höjt skattetryck på unga, på servicebranscher och på infrastruktur, som finansministern i första andetaget sade sig vilja rädda.
Före detta finansminister, Anders Borg (M), menar att budgeten innehåller omoderna åtgärder och kommer ha negativa effekter eftersom många okvalificerade arbeten försvinner. Det finns ingen annan regering i Europa som höjer beskattningen på arbete och framförallt inte beskattningen på unga människor i servicesektorn (DI 15/4).
Positivt i sammanhanget är att väljarna börjar vända sig mot den nya politiken. Endast nio procent av väljarna som tror att de här reformerna leder till fler jobb samtidigt som 32 procent tror att politiken leder till färre jobb, enligt en färsk undersökning från Sifo.
Det behövs åtgärder anpassade till verkligheten för att kunna få en budget i balans. Om jobben är det viktigaste för Socialdemokraterna behöver det rimligtvis synas i politikens utfall, och då inte bara för dem som har ett arbete – utan även för dem som inte har något och vill gå från utanförskap till innanförskap.
Det är inte en enkel utmaning att budgetera i en segdragen ekonomisk kris inne på sitt sjunde år, men det finns några utgångspunkter: Det krävs ansträngningar till att göra ”kunskapsskolan” till något annat än en arbetsmarknadsåtgärd.
Arbetsmarknadsstimulerande åtgärder stavas inte heller högre skatter på privatpersoner eller färre incitament att göra rätt för sig, tvärt om. Socialdemokratins tolkning av hur man tar ett ”fast grepp mot stora underskott” är nog ett språk allt färre, förutom statsråden själva, verkar förstå.