Industriföretagen fortsätter sin flykt från Sverige. Enligt en hemlig besparingsplan som Svenska Dagbladet (21/9) tagit del av planerar Telekomföretaget Ericsson att lägga ned all sin tillverkning i Sverige. Ericssons ledning skriver i rapporten att ”Vi avslutar en 140-årig tillverkningsepok, vilket motsvarar de största nedskärningarna av anställda i Sverige någonsin”.
Företaget hade vid millennieskiftet närmare 50 000 anställda i Sverige. Idag är siffran nere på 15 000. I och med den nu planerade nedläggningen riskeras de sista tillverkningstjänsterna i Sverige. Åtminstone 3 000 personer beräknas bli uppsagda. Neddragningarna i Sverige kommer även slå mot kompetenstunga tjänstemannajobb. 1 050 anställda inom forskning och utveckling beräknas förlora jobbet.
Totalt runtom i världen har Ericsson cirka 116 000 anställda. När företaget gjort neddragningar de senaste åren har Sverige ofta drabbats hårt. Så även denna gång. Trots att bara en liten del av verksamheten numera finns i Sverige så kommer cirka 60 procent av företagets besparingar att göras här.
Att Ericsson lämnar Sverige är inte bara tragiskt för de anställda med familjer, utan nedläggningen kommer att skapa stora negativa spridningseffekter på svensk ekonomi. Dels är företaget plantskola för mängder av mindre företag runt omkring Ericsson vars anställda skolats i den högteknologiska och kunskapsintensiva verksamheten. Vidare är Sveriges tjänsteexport i hög grad beroende av systemleveranser från Ericsson. Nokias neddragningar i Finland, med förödande konsekvenser för Finlands ekonomi, är ett dystert exempel.
Avindustrialiseringen av Sverige har gått fort de senaste åren, betydligt snabbare än EU-genomsnittet. Sedan år 2000 har fler än 160 000 industrijobb försvunnit från Sverige. En utveckling som lär fortsätta. Även andra stora svenska industriföretag såsom SCA och Sandvik kan vara på väg att lämna Sverige rapporterar Sveriges Radio (21/9).
Sveriges avindustrialisering har delvis sin förklaring i dåligt ägarskap och styrning av de stora svenska industribolagen, de så kallade Kronjuvelerna. Den svenske industrimannen Sverker Martin-Löf beskriver problematiken i SR: ”Är det inte svenska långsiktiga ägare som avser att prioritera utvecklingen industriellt och bara vill ägna sig åt kapitalförvaltning som institutioner, då tar man inte ett ägaransvar långsiktigt. Då är det öppet för förvärv från utlandet”.
Den främsta anledningen till den omfattande industriflykten är dock kopplad till Sveriges politik. Det är helt enkelt för dyrt att producera i Sverige. Ska det finnas någon chans att vända utvecklingen måste politiken förändras. Ett steg är att skrota industrifientliga förslag som kärnkraftsavveckling, kilometerskatter och äganderättsinskränkningar. Sverige behöver också minska den svenska industrins kostnadsbördor. Stefan Löfven har lovat en återindustrialisering och fler jobb. Men det räcker inte med tomma ord. Om Sverige ska ha någon industri kvar behövs en näringslivspolitik värd namnet.