Ett uppror mot Decemberöverenskommelsen (DÖ) har blossat upp inom Allianspartierna (DI 29/3). Att vara folkvald riksdagsledamot handlar om att stå upp för sin sak och att företräda de människor som röstat på den politik man förespråkat under valrörelsen. DÖ sätter käppar i hjulet för den principen och att ledamöter opponerar sig är en sund följd.
Sedan valet i september har det politiska landskapet varit omväxlande. Den tredje december röstade Alliansen ner regeringens budget. 55 minuter senare ansåg Stefan Löfven (S) det lämpligt att utlysa nyval.
Några dagar tidigare hade Löfven meddelat att han skulle avgå om det rödgröna budgetförslaget inte fick stöd av en majoritet i riksdagen. Om statsministern hade varit den goda ledare som Sverige förtjänar, hade han avgått och låtit talmannen sondera terrängen efter ny regeringsbildare - det gjorde han inte.
Nyval är en ytterst sällsynt företeelse och något som bör undvikas till varje pris. Hade talmannen misslyckats med sin uppgift, hade dock ett extra val varit mer befogat. Det är svårt att veta vad resultatet av skulle ha blivit, men då hade man åtminstone utnyttjat alla parlamentariska alternativ till ett avtal som DÖ.
Avtalet innebär att allianspartierna under innevarande mandatperiod ska låta regeringens budget passera i riksdagen, och att det inom vissa områden ska fattas blocköverskridande överenskommelser. Skulle de borgerliga partierna vinna valet 2018 är det minst sagt tveksamt om den nuvarande regeringen kommer återgälda den tjänsten, trots att överenskommelsen sträcker sig till 2022.
DÖ är en vinst för allianspartierna, sägs det. I viss mån är det kanske så. Ett nyval undveks och långsiktiga förutsättningar skapades för kommande minoritetsregeringar. Men konsekvenserna av budgetreglerna är allvarliga och har följdverkningar för många väljares förtroende för politiken i stort. Regeringen bryter numera vallöfte efter vallöfte, och man kan fråga sig om de som röstat på något av de borgerliga partierna verkligen gett mandat till att passivt stödja vänsterpolitik under fyra år.
Ett av demokratins fundament är en livskraftig opposition och det är svårt att se den demokratiska vinsten i att de borgerliga partierna lägger sig platt inför regeringens budget. Ansvaret för att skydda den parlamentariska modellen är inte bara Alliansens. Den S-ledda regeringen måste ta ansvar för att den är historiskt svag och inte fatta förhastade beslut som helt saknar stöd av riksdagens ledamöter. Det är trots allt inte är rimligt att 38 procent av befolkningen ska representera den samlade folkviljan.
De borgerliga partiernas ansvar är i sin tur att bedriva den politik man har mandat att bedriva och inte minst att stå fast vid den, även om det innebär att den politiken bedrivs i opposition. Det växande upproret visar dock att det finns en stark vilja till att bedriva oppositionspolitik och att man inser överenskommelsens demokratiska brister i de borgerliga riksdagsgrupperna. Det bådar gott för svensk oppositionspolitik, låt oss bara hoppas på att upproret även når partitopparna.