En mediestorm har utlösts i och med att den första etappen av högerns regeringsförhandlingar är avklarad. Sverigedemokraterna har nämligen tilldelats fyra ordförandeposter i riksdagens utskott.
Den mest kontroversiella utnämningen är Richard Jomshof, SD:s partisekreterare, som blir ordförande för det tunga justitieutskottet. Men hysterin är genomskinlig och bör mest ses som ett smakprov på hur kommande mandatperiod kan te sig.
Man bör först konstatera det uppenbara: Att vara ordförande i ett av riksdagens utskott innebär inte någon extraordinär makt i relation till utskottets ledamöter. En ordförande leder utskottets sammanträde och har – åtminstone i teorin – utslagsröst i fall där ledamöterna röstar jämnt. Men den senare funktionen har i praktiken satts ur spel, eftersom samtliga utskott har ett ojämnt antal ledamöter. Det är en post som innefattar prestige, men ingen märkvärdig makt.
Det är således svårt att se att Sveriges demokrati är hotad i och med Jomshofs utnämning. Det blev särskilt påtagligt att detta enbart är en rödgrön pose i SR:s Godmorgon Världen, när Aftonbladets Jonna Sima fick frågan om vem som var justitieutskottets ordförande innan Richard Jomshof – en fråga som hon inte kunde besvara (2/10). Man kan tycka att om denna post var av sådan särskild magnitud så borde det vara, åtminstone bland politiska opinionsbildare, vedertaget vem som varit justitieutskottets ordförande föregående mandatperiod.
Det som däremot är tydligt är att detta kommer vara strategin från vänstern denna mandatperiod: Att försöka göra en skandal av allt som högerregeringen, som inte ens tillträtt än, kan tänkas att göra. Och särskilt så när SD tycks få sin vilja igenom. Det kommer nyttjas som ett bevis på att Ulf Kristersson är “SD:s dörrmatta”, som det brukar heta. Eller att SD – eftersom de fått fler ordförandeposter än Moderaterna – sitter på den enda taktpinnen i denna regeringskonstellation. Och så vidare.
Det olyckliga med denna strategi, förutom det uppenbart felaktiga i att påstå att Sverigedemokraterna skulle vara de enda som har något att säga till om, är kanske att det speglar vänsterns egna antaganden om politiska relationer. Det vill säga att det finns en dominant part och alla andra parter ska enbart jämka sig. Att Socialdemokraterna gärna har en sådan relation till sina samarbetspartier är historiskt bevisat, men det är knappast det enda fungerande receptet för en regeringskoalition.
Ulf Kristersson gör rätt i att vara generös med Sverigedemokraterna när de nu förs in i värmen. En av Kristerssons viktigaste uppgifter som regeringsbildare är att stärka relationerna inom sin koalition. Det är alldeles nödvändigt att såväl KD som L och SD vill vara med, och vill fortsätta vara med. Det är bara om alla partier får känna sig som vinnare som detta samarbete förblir livskraftigt, vilket är nödvändigt om man planerar för att styra åtminstone resten av 20-talet. Och det är antagligen precis detta som vänstern gärna vill underminera.