Fler måste våga säga ifrån mot gränslösa unga på stan

Bibliotekets störs ideligen av 12-16-åringar. Biblioteksbesökare blir trakasserade och lämnar lokalen. Man tvingas ha väktare på plats och låser ytterdörren. Företagare blir bestulna, verksamheter störs och personalen är rädda för att lämna jobbet. Till det ska läggas bränder, skadegörelse och trakasserier.

Så begränsas allas vår frihet.

Till vilkas nytta? Återkommande beskrivningar från företagare, verksamheter, kommun och polis gör gällande att det är 20-30 barn och ungdomar, med ett normbrytande och gränsöverskridande beteende. I växande skala. Inte sällan hotfullt. Ibland våldsamt.

Det krävs mod och tillsägelser för att vi ska få ett samhälle där vi inte behöver vara rädda för barn, menar ledarskribenten.

Foto: Lotta Gometz

Som VT:s chefredaktör påtalar i sin krönika finns det frågor att besvara, och tidningen avser försöka besvara dem. Det är värdefullt. Får vi svar på vilka det är, och om de har saker gemensamt, så är det lättare att hitta orsaker och verksamma insatser.

Samtidigt ska vi inte glömma vad vi redan vet om vad de har gemensamt. Ett i vissa situationer gränslöst och antisocialt beteende. Det kan bero på värderingar som speglar beteendet, eller att fördelarna med beteendet är starkare än värderingarna. Möjligen i kombination med en ungdomlig oförmåga att förstå konsekvenserna. Oavsett orsak så fungerar konsekvenser mot individen mot oönskade beteenden.

Om inte föräldrar förmår ta sitt ansvar att leda dem rätt behöver samhället ta det. Främst genom socialtjänst och polis. Skolan är måhända den aktör med störst kontakt med barnen, och därmed en möjlighet att påverka, men skolans främsta ansvar är utbildning. Att kommunen ska ansvara för att rondera Västerviks centrum med personal må vara en begriplig akutåtgärd som tillfälligt höjer tryggheten. Men det löser grundproblemet lika lite som väktare på biblioteket. Och att generella satsningar på fritid skulle lösa problemet är osannolikt. Det är trots allt ett mindre antal ungdomar som har svårt att bete sig och tusen som sköter sig.

Jakob Styrenius, ledarskribent VT.

Foto: VT

Kommunerna har dock ett viktigt ansvar och en möjlighet avseende samordning. Att samordna och inkludera alla aktörer är sannolikt helt avgörande för framgång. Det offentliga, privata och civila samhället behöver tala med en röst om vad som är acceptabelt och att brott mot detta får konsekvenser. Ibland kan ett stort fokus på individen vara en tillräckligt obehaglig konsekvens för att anpassa sig och välja en annan väg.

I det arbetet behöver man också vara medveten om en sak som kan vara obehaglig att ta till sig. En viktig förklaring till ungdomars gränslösa beteenden är att de får ut något av det. Det kan vara identiteten eller känslan av tillhörighet av att få ingå i en grupp. Eller maktruset av att trycka ned andra människor, visa sig starkare, att kunna bete sig gränslöst mot andra människor utan att någon vågar säga ifrån. ”Grupptryck” är inte bara att tvingas göra saker man egentligen inte vill. Det kan också vara att gå igång på att göra saker som man aldrig skulle göra när man är själv.

Det nationella arbetet mot gängkriminalitet kom igång ett par decennier för sent, och har fortfarande svårt att hitta rätt metoder, delvis på grund av att människor inte vill ta till sig att barn och ungdomar aktivt söker sig till ett liv som gängkriminell. Det livet blir oftast rätt snart ett bedrövligt och ynkligt liv, och det förtjänar att påtalas så ofta det går, men det motsäger inte det faktum att lockelsen är stor. En romantiserad bild av en spännande livsstil. Att vara någon. Att tillhöra något. Det lockar, och ger åtminstone inledningsvis en form av livskvalitet och mening med tillvaron, som ibland väger tyngre än personernas eventuella sunda värderingar.

Vi ska inte sätta likhetstecken mellan ungdomsgäng i Västervik och grov gängkriminalitet. Men låt oss inte heller vara naiva och göra samma misstag igen. Polisen berättar att det finns tecken på att ungdomsgängen kan närma sig traditionell gängkriminalitet såsom hantering av narkotika, vilket antyder att en värre situation är att vänta om man inte hanterar problemet.  

Det som skulle göra gränslösa beteenden än mindre attraktivt är om alla som såg det sade ifrån. Hjältarna i den här historien är de som gör det. Företagaren som berättar hur man beter sig. Personen på biblioteket som fick nog och sade ifrån. Medborgaren i gallerian som påtalade att man inte åker elsparkcykel inomhus och fick trakasserier som följd.

Förhoppningsvis blir de allt fler. Det är kanske enda sättet vi skapar ett samhälle där vi inte behöver vara rädda för barnen. 20 000 personer ska inte behöva anpassa sig till 20. Det skulle vi inte behöva om alla sade ifrån.