Från att en gång i tiden ha varit respekterade ämbetsmän har lärarnas mandat, status och lön under decennier urvattnats.
När lärarlegitimationen infördes av alliansregeringen applåderades det från fackligt håll. Den skulle innebära en höjning av yrkets status samt ge högre löner vilket skulle förbättra resultaten i skolan. Denna slutledning är bekymmersam eftersom den antyder att dåligt betalda lärare inte gör sitt bästa.
I en nyutkommen rapport från tankesmedjan Timbro argumenterar chefekonomen Jesper Ahlgren för ett avskaffande av lärarlegitimationen. Han pekar på att det saknas samband mellan elevers resultat och andelen behöriga lärare vilket bevisar det som nog alla redan visste: Skickliga lärare återfinns både bland de med en formell lärarutbildning och bland dem utan.
De som jobbar som lärare utan att ha en lärarexamen kan omfatta ett stort spektrum, från någon helt utan ämneskunskaper till en expert på ämnet. Goda ämneskunskaper är heller ingen garanti för att man är en duktig lärare, men det är en bra början.
Legitimering måste gå i hand i hand med adekvata krav på den som legitimeras. Ahlgren nämner lärarutbildningens låga antagningskrav och bristfälliga kvalitet. Det är en utbildning som i allt för hög grad fokuserar på akademiska diskurser kring pedagogik och allt för lite på att utbilda de blivande lärarna i sitt ämne. På DN Debatt (25/8) påtalar Andreas Bergström, Jan Björklunds (FP) tidigare förhandlare, det motsägelsefulla i att å ena sidan döma ut lärarutbildningen som undermålig och å andra sidan kräva att alla måste gå den för att bli legitimerade.
Ahlgren lyfter fram att det kommer uppstå lärarbrist när kraven nu skärps så att bara legitimerade lärare ska kunna tillsvidareanställas. Detta hanteras från politiskt håll dels genom att öka antalet utbildningsplatser, dels genom panikåtgärder som att legitimera fritidspedagoger och ge dem behörighet i ett stort antal ämnen de knappt har studerat.
Det vore ett resursslöseri att inte ta tillvara på de personer utan formell behörighet som idag finns i skolan och som har uppvisat goda lärarkvalitéer. Likaså är det angeläget att kunna erbjuda personer med befintlig ämneskompetens ett snabbspår in i läraryrket.
Samtidigt finns det många obehöriga lärare som de senaste åren bitit i det sura äpplet och satt sig i skolbänken för att komplettera sin utbildning så att de ska bli legitimerade. För många har det inneburit ekonomiska och tidsmässiga uppoffringar. Att nu, i elfte timmen, avskaffa legitimationskravet och säga till dem att deras arbete var onödigt skulle vara ett slag i ansiktet på dem.
Det var i grunden en god strävan som låg bakom införandet av lärarlegitimationen: att höja läraryrkets status och säkerställa lärares kompetens, men reformen stressades fram. Lärarlegitimationen var ingen mirakelkur, men att efter så här kort tid avskaffa den är vanskligt. Att erbjuda fler vägar till legitimering torde vara en bättre lösning i detta skede.