Moderaterna i Västervik föreslår i en motion till fullmäktige att kommunen i samverkan med näringslivet ska arbeta för att bli utsedd till årets tillväxtkommun inom tre år. Som alltid med liknande mål måste man hantera risken att arbetet blir en PR-insats och inte förändrar företagsklimatet i grunden. Det är dock positivt att ställa ett högt och mätbart mål och att arbetet görs tillsammans med dem det berör. Svaret från kommunfullmäktige blev försiktigt positivt då förslaget ska tas i beaktande i det pågående arbetet med en ny näringslivsstrategi.
Tillväxten påverkas av företagsklimatet, och företagsklimatet styrs av attityder till företagande. En insikt som är uppenbar för de flesta företagare är ofta frånvarande i den politiska debatten. Nämligen att endast företag bidrar ekonomiskt till vår välfärd. Det ska tolkas bokstavligt. Noll stycken andra personer, aktörer, organisationer, institutioner och myndigheter bidrar till välfärden. Alla anställdas löner, även offentliganställdas, kommer i förlängningen från (privata eller offentliga) företag. Endast företagande, som skapar mervärde av befintliga resurser, kan bidra med nettointäkter till statskassan.
Fredrik Reinfeldt lyckades förklara att jobb genererar skatter till välfärden och att höga skatter på jobb kan bli kontraproduktivt genom att människor arbetar mindre. Med han gick tyvärr inte hela vägen och förklarade sambandet mellan företag och välfärd. Näringslivet var att betrakta som ett särintresse. ”Visst ska företagen kunna gå bra, och visst ska företagarna kunna leva på sitt arbete, men först måste vi beskatta dem så mycket som statskassan behöver”. På lång sikt urholkas statskassan och välfärden av politiker som inte vill se sambandet. Genom att ständigt påminna om att det bara är företag som kan skapa välfärd kan den svenska borgerligheten vrida även detta tolkningsföreträde ur händerna på vänstern.
Traditionellt har borgerligheten försvarat möjligheten att bli rik på sitt företag med en liknelse som kallas nedsippringsteorin. Enligt den sipprar pengar från de förmögna ned till oss andra i form av skatter och nya investeringar. Nedsippringsteorin är ett pedagogiskt fiasko. Dels kan den ifrågasättas då rika personer tenderar att i högre utsträckning lägga pengar på hög än att investera i nya verksamheter som genererar mer välfärd. Men framför allt är det liknelsen som fallerar. Det är inte vad rika gör när de är rika som är relevant, utan vad de gör på vägen till att bli rika. Och i sin strävan mot att bli rik (eller bara framgångsrik) betalar en företagare skatter, löner och avgifter för att finansiera det välfärdssystem vi alla använder oss av. Det sipprar inte ned pengar från företagare. Det forsar in pengar till välfärden varenda dag. Och varenda natt. Året runt.
”Företagande av olika former är det enda som ger nettointäkter för att finansiera vår gemensamma välfärd.” När denna enkla sanning står med i kommunens näringslivsstrategi och vision, och är odiskutabel för de flesta politiker och tjänstemän, kommer vi att vara en vinnarkommun varje år.