Fortfarande mjölkkris i Sverige

Det pågår en mjölkkris i det tysta. Aldrig tidigare har det uppmätts så få nötdjur som nu, enligt Jordbruksverket.

Antalet mjölkkor minskar stadigt i Sverige, en utveckling som bekymrar ledarskribenten.

Antalet mjölkkor minskar stadigt i Sverige, en utveckling som bekymrar ledarskribenten.

Foto: Jonas Ekströmer/Scanpix/arkiv

Ledare2020-03-03 04:00
Detta är en ledare. VT:s ledarsida är oberoende moderat.

Förra året minskade antalet mjölkkor med 12 000. Nästan 180 mjölkgårdar slog igen och leveransen av mjölk minskade. Sedan december 2015 har 865 mjölkföretag försvunnit.

Situationen har en rad förklaringar. Politiken har bidragit med fördyrande regler och högt skattetryck. Svenska bönder har högre krav på sig än konkurrenterna i EU, vilket gör verksamheten ekonomiskt kärv. Men lantbrukarna har skapat en egen surost – i form av bondekooperativet Arlas låsning vid ett gemensamt mjölkpris.

Utvecklingen är bekymmersam på flera plan. För svenskt jordbruk är mjölkgårdarna något av en motor. Bara på gårdsnivå omsätter produktionen 8,9 miljarder kronor. Verksamheten bedrivs dygnet runt, året runt. Och den skapar många jobb lokalt.

Mjölkgårdarnas nötdjur behövs även för att bevara den biologiska mångfalden och de rikaste markerna i hela den svenska naturen – naturbetesmarkerna. Svenskt kött och mjölk har också vid en internationell jämförelse låga klimatavtryck. Nötdjuren omvandlar gräs, som människan inte kan tillgodogöra sig, till något vi kan äta och dricka. Och betade marker binder koldioxid.

Ur totalförsvarssynpunkt finns ett värde av mjölkgårdarna. Med växande ambitioner om stärkt nationell livsmedelsberedskap behöver all kvarvarande produktion värnas. Djuren är i sig levande matlager.

Finns det då någon lösning? Det skulle gå att kompensera för trycket från lagstiftaren om konsumenter är beredda att betala mer för svenska mejeriprodukter. Att Arlas försäljning går som tåget i Sverige pekar också på att det i alla fall till en viss nivå är en framkomlig väg. Konsumenterna värdesätter kulturlandskapet, den biologiska mångfalden och livsmedelsberedskapen. Men Arla vägrar å sin sida att införa ett svenskt mjölkpris, med hänvisning till att alla av kooperativets medlemmar runt om i Europa ska få samma mjölkpris (ATL 24/2).

Den här situationen skapar en låsning mellan politiken som stiftar lagarna och det stora kooperativ som tar emot mjölken. De kan skylla den lågfrekventa mjölkkrisen på varandra. Den politiska nivån känner sig inte nödgad att genomföra förändringar, eftersom bonderörelsen inte sett om sitt eget hus. Och vice versa.

Det tragikomiska är att den europeiska expansion som svenska Arla inledde år 2000 i Danmark hade som mål att undvika just den situation som nu drabbar lantbrukarna. Vid millennieskiftet kunde svenska mjölkgårdar producera mer än vad den inhemska marknaden behövde. Genom att växa utomlands var planen att avsätta mjölken på andra marknader. Nu tappar i stället svensk mjölkproduktion samtidigt som den ökar i Danmark. Tillverkningen av klassiska svenska ostar har Arla redan flyttat till Danmark.

Sveriges mjölkgårdar försvinner en efter en – med allt vad det innebär för lokala näringslivet, landskapet och totalförsvaret. Kanske bör svenska Arlabönder kräva en delning av mejerikooperativet, innan båset är tomt.