Från flera håll hotas nu Svenska Jägareförbundets allmänna uppdrag. Allt sedan 1938 har Svenska Jägareförbundet på regeringens uppdrag skött praktisk jakt och viltvård, viltövervakning samt kunskapsförmedling. Nu hotas detta uppdrag. EU-kommissionen väntas pröva om allmänna uppdraget är förenligt med lagen om offentlig upphandling och i Sverige vill ledande miljöpartister ta ifrån Jägareförbundet uppdraget.
Att frånta förbundet det allmänna uppdraget skulle vara skadligt för svensk viltvård. Svenska Jägareförbundet har nästan 80 års erfarenhet av uppdraget från regeringen och har unik data och kunskap gällande avskjutningar och andra trender i svenska viltstammar. Svenska jägare jagar dessutom cirka fem miljoner dagar årligen och gör fler än 45 000 eftersök av trafikskadat vilt. Denna svenska förvaltningslösning är unikt stark gällande kompetens med tanke på engagerade jägares stora ansvarstagande.
Den svenska lösningen skapar en kunskapsbaserad och effektiv viltvård. Att involvera Sveriges jägare i viltvården har visat sig kostnadseffektivt. Viltvården finansieras dessutom helt och hållet av den årliga jaktkortsavgiften som jägarna betalar in. Skulle Sveriges jägare förlora sin roll i viltvården riskerar det dessutom att bli vägledande för att frånta även andra delar av folkrörelsesverige viktiga uppdrag, vilket skulle få stora ekonomiska konsekvenser.
Det finns förvisso flera saker som måste förbättras inom svenska viltvård. Kommunikationen med landets jord- och skogsägare måste exempelvis förbättras. Betesskadorna i Sverige är i dag alldeles för stora och kostar svenska markägare stora summor. Att ta ifrån Jägareförbundet det allmänna uppdraget är dock inte lösningen, då alternativen är sämre.
Att låta myndigheter sköta uppdraget skulle troligtvis inte bara orsaka höjda kostnader, utan även leda till kompetenstapp och en ökad politisering av viltvården. Okunnighet och myndighetsaktivism slår redan hårt på det svenska gröna näringarna, såsom i hanteringen av nyckelbiotoper. Att överräcka fler områden från professionen till statliga tjänstemän kommer göra mer skada än nytta. Att upphandla, som är det andra alternativet, skulle innebära kortsiktighet och bruten kontinuitet. Viltvård är en process som kräver långsiktigt planerande.
Sveriges viltförvaltning måste bygga på kunskapsbaserat engagemang för såväl djur och natur som en hållbar jakt. Sedan 1938 har jägarna som ständigt är ute i skog och mark bidragit med den förståelse och kompetens som krävs för uppdraget. I dialog med lant- och skogsnäringen bör de även fortsatt ta ansvar för en god viltvård i Sverige. Att förflytta förvaltningsansvaret bort från de som berörs av frågorna skulle innebära ett stort kompetenstapp. Statlig okunskap och myndighetsaktivism har redan orsakat tillräcklig skada på djur, natur och Sveriges gröna näringar. Det vore dumt att öppna upp för ännu fler snedsteg.