Men man behöver inte anstränga sig så hårt för att hitta tyngre vägande motargument. Familjer med knappa resurser har sannolikt lika knappa resurser nästa år. Ska barnen som stortrivs på fotbollsträningen då tvingas sluta? Och varför ska kommunen sponsra de familjer, de allra flesta, som har råd att betala själva? Det synes vara avsevärt mer effektivt och mindre slösaktigt om bidragen gick till dem som behöver det.
Det är inte storleken på kostnaden som är problemet. Projektet beräknas kosta mindre än tändsticksbänken vid marinan. Men det är värt att påminna om att det inte finns något gratis i det ”gratis” folkvalda talar om. Det är bara någon annan som betalar.
Men satsningen är väl ändå lovvärd, eftersom den gynnar föreningslivet? Tyvärr är det inte så heller. Föreningslivet och samhället riskerar tvärtom att lida skada.
Redan idag är civilsamhället till stor del styrt av staten. Att kommunerna fyller på problemet gör det inte bättre. Det offentligfinansierade civilsamhället har blivit en industri där mindre nogräknade organisationer med tveksamma värderingar och verksamheter dras mot skattemedlen. Det leder till att skattebetalarna finansierat bland annat klanstrukturer, hederskultur och till och med terrorism. Därför, samt för att folkvalda inte kan motstå frestelsen att styra civilssamhället i den riktning de själva tycker om, följer i regel alltid någon form av motkrav från det offentliga.
Skattepengarna löper således risk att antingen bidra till att odemokratiska krafter blir starkare eller att civilsamhället styrs mot mindre frihet och mot det som är politisk korrekt för stunden. Det går inte att ha ett offentligt finansierat och samtidigt fritt civilsamhälle.
Civilsamhället behöver frihet från det offentliga. Det fyller en funktion så länge det är människor med egna drivkrafter och med gemensamma intressen som går samman och lägger sin tid och energi på ett gemensamt projekt. Det kan vara bostadsrättsföreningens ekonomi, grannsamverkan för trygghet, intresset för idrott eller kultur, eller barnens fritid. Ett civilsamhälle som bärs upp av staten har redan förlorat sitt värde. Det blir allt mindre värdefullt när det inte längre byggs upp av människor som engagerar sig av fri och egen vilja.
De offentliga stöden och styrningen separerar människor från varandra. Det gemensamma intresset och engagemanget blir mindre relevant. Föreningar blir organisationer som drivs av byråkrati och bidragsadministration istället för gemenskap och engagemang. Och att vara deltagare i en förening bara för att det är gratis är inte ett tecken på engagemang. Det är dess raka motsats.
Gratis medlemskap skapar också en förväntan på att engagemang ska vara gratis. Föräldrar ska inte behöva betala eller lägga sin tid på barnens fritidssysslor. Det ska någon annan fixa och betala. De som engagerar sig ideellt som ledare blir en del av en diffus offentlighet och riskerar att bli behandlade därefter. Avståndet mellan ”utförare” och ”användare” växer.
Kommunens välvilja riskerar att ytterligare dränera föreningslivet på engagemang. När projektet utvärderas bör man därför även mäta effekten på föräldrarnas engagemang samt arbetsbördan och upplevelsen hos ideella ledare.