Men det ställer krav på partierna att vara sanningsenliga när de vänder sig till grupper som inte är svensktalande och därmed utelämnade när det gäller information om det svenska samhället.
Vi vet bland annat tack vare stiftelsen Dokus granskningar att just den arabisktalande gruppen återkommande är utsatt för vilseledande information om sitt nya hemland. Det handlar bland annat om islamistisk ryktesspridning där det hävdas att socialtjänsten tar muslimska barn för att uppfostra dem som kristna. Och att svenska myndigheter och institutioner genomsyras av islamofobi och rasism.
Därför är det lite nedslående när man går in på Centerpartiets hemsida och tittar på vilka budskap det sprider på arabiska. I valfilmen som ligger överst på sidan med material översatt till arabiska är det kärnfulla budskapet: Alltid medmänsklighet – aldrig rasism. Det låter ganska självklart. Vem skulle säga emot? Men är rasism verkligen ett stort problem i Sverige? Människor som hör en uppburen makthavare som Annie Lööf betona ordet i en valrörelse kan ju lätt få uppfattningen att rasism är ett utbrett samhällsproblem.
Även om det finns i Sverige precis som i alla andra länder pekar den jämförande internationella studien World Values Survey mot att Sverige tillhör de minst rasistiska länderna i världen. Det går igen i våra sociala seder där rasistiska ord och tankefigurer inte accepteras i det offentliga eller det privata samtalet. Människor som uttrycker sig rasistiskt straffas ut i den svenska kulturen. Rasism är tabu.
Den som studerar svenska institutioner hittar heller inga bevis på rasism. Människor i Sverige får vård, utbildning och socialt stöd oberoende av sin etniska bakgrund. Även personer som flyttar hit men inte lär sig det svenska språket får samma rättigheter som andra. De får ju till och med bli medborgare och rösta i allmänna val om landets gemensamma framtid. De svenska lagarna är mycket inkluderande och toleranta mot dem som kommer hit utifrån.
Att peka ut rasism som ett stort samhällsproblem i Sverige år 2022 är ett märkligt val. Och vad värre är: det riskerar att spä på de vanföreställningar, den ryktesspridning och det hat som riktas mot till exempel poliser och socialarbetare i Sverige. Det är ju ofta dessa yrken som hamnar i skottgluggen när separatistiska krafter skapar kravaller och hetsar mot majoritetssamhället. Och om till och med uppburna svenska makthavare som till exempel Annie Lööf lyfter fram rasism som ett stort problem i Sverige, då kan det ju ligga något i de budskap som torgförs via källarmoskéer och islamistiska sajter.
I andra sammanhang talas det om hur viktigt det är att svenska politiker och opinionsbildare inte skadar Sverigebilden genom att överdriva brottslighetens utbredning. Det borde vara minst lika viktigt att politiker inte kampanjer med ett budskap som antyder att det svenska samhället präglas av rasism. Det är ett budskap som – för att använda ett modernt uttryck – kan komma tillbaka och bita oss i svansen.