I dagarna släppte Sveriges förre statsminister Fredrik Reinfeldt (M) sin bok Halvvägs. Den är hans försök att skriva sitt eftermäle och, trots hans försök att dölja det, något av hans politiska testamente.
I backspegeln ger Reinfeldts år en blandad bild. På ett plan var tiden mycket framgångsrik, Sverige hade en stabil borgerlig regering under åtta år. Eran blev sinnebilden av ett normaltillstånd i svensk politik och det blir ofrånkomligt att mäta efterkommande regeringars insatser och ledarskap mot den. Samtidigt så ser man i efterhand de strategiska misstag som de efterkommande nu måste ta hand om, för Reinfeldts del lyser främst migrationen och försvaret upp som ilsket blinkande påminnelser om felsteg.
För Moderaterna kommer boken olägligt. Anna Kinberg Batra var Reinfeldts val av efterträdare, hon står nu mitt i processen att frigöra sig från arvet efter hans tid så att Moderaterna på allvar kan sikta på att bli största parti igen. I den processen stör boken, den blir en påminnelse och ett försök att styra det som kommer efter.
Det har varit tydligt nog att Kinberg Batra haft svårt att frigöra sig från alliansårens strömlinjeformade politik och hårda krav på konformitet. Man kan mellan varven undra om inte Moderaterna hoppas på att utkämpa valet 2014 igen fyra år senare. Fokuseringen på jobb och välfärdssatsningar fortsätter fast det är oro i världen och väljarna vill ha svar på migrations, säkerhets- och försvarsfrågor. Det är politikområden som klassiskt sätt varit moderata kärnfrågor men där man kommit på kant med väljarkåren, särskilt de egna kärnväljarna.
Reinfeldts bok är ett försvarstal inte bara för den framgångsrika politiken utan också för de missbedömningar som ledde till att moderaterna backade kraftigt i valet, där ska särskilt migrationsöverenskommelsen nämnas. Fokus för Moderaterna borde nu inte längre vara hur man för en politik som leder till att man tappar fler kärnväljare till Sverigedemokraterna utan hur man vinner dem tillbaka. Det är en grannlaga uppgift som partiet måste ta itu med om ställningen som det ledande oppositionspartiet inte ska gå förlorad. Det stora konststycket är att göra det samtidigt som man inte manövrerar så långt bort att man kastar in handduken i matchen mot Socialdemokraterna.
Reinfeldt ger i sin beskrivning av hur de nya Moderaterna skapades en ganska klar anvisning om hur förnyelse kan gå till. Han menar att man då lyssnade på kritikerna, till forskare och vågade ompröva det som varit självklara sanningar i partiet. Vill Moderaterna bli stora igen behövs nog en motsvarande förnyelse. Den stora skillnaden är dock att några större tecken på krismedvetenhet inte finns idag, trots att en fjärdedel av väljarna lämnade Moderaterna 2014. Först när Moderaterna accepterar att Reinfeldts era är slut kommer man att hitta de svar framtiden kräver. Att förnya förnyelsen är sannolikt att hitta tillbaka till rötterna.