Reaktionerna efter avslöjandet om att miljöpartisten Yasri Khan inte tagit en kvinnlig journalist i handen har varierat. Diskussionen kokas ofta ned till vilka värderingar som ligger bakom ett sådant beteende. Det är en relevant frågeställning. Men den är svår att få svar på och blir ofta en kamp om symboler. Att Khan redogör för sina värderingar kan leda till större förståelse. Men det leder inte till en samsyn kring vilka värderingar som speglas i beteendet. Eller svar på hur hans beteende ska betraktas.
En rimlig liberal utgångspunkt är huruvida Khan kränkt någon annans frihet eller rättigheter genom att inte ta i hand. Svaret måste bli ett nej på den frågan. Det kan måhända upplevas otrevligt, men beteendet begränsar inte någon annan människas rätt. Den andra relevanta frågan är huruvida Khans frihet eller rättigheter kränks om han till följd av det uteblivna handslaget inte väljs in i miljöpartiets styrelse. Även här blir svaret nej. Tar man inte seden dit man kommer så är man inte nödvändigtvis omoralisk, men man kan inte heller räkna med att mötas av öppna famnar.
I Sverige tar vi i hand. Det är ett korrekt påstående. Inte nödvändigtvis som ett moraliskt utlåtande. Men som en verklighetsbeskrivning. Så gör man även på många andra ställen i världen. Även muslimer. Det är värt att påpeka att Khans beteende inte representerar någon majoritet av dessa kulturer och människor. I Miljöpartiet har Khan ändå fått representera denna grupp människor. I skydd av identitetspolitiken riskerar de mest avvikande individer att släppas fram och tillåtas representera olika grupper.
Det som är avvikande ska tolereras. Men när toleransen blir ett dominerande tankesystem utan gränser kan följden bli att vi inte vågar påtala uppenbara problem och konflikter. I rädsla av att upplevas vara intoleranta blir vi tysta. Det är vad som hände i asylpolitiken. Det är också vad som hänt i frågan om kulturella sedvänjor. I sin mest förvridna form blir toleransen ett redskap för fullständig värde- och sanningsrelativism.
Ett trendbrott har dock skett på asylområdet och ett liknande kan nu skönjas på kulturområdet. Khan lär ha haft oräkneliga tillfällen att undvika att ta kvinnliga journalister och miljöpartister i hand under sin karriär. Men först nu diskuteras det. Den senkomna diskussionen gör att smällen blir hårdare, då ageranden hunnit pågå en längre tid.
Miljöpartiets problem med Khan och Mehmet Kaplan, liksom när de bjudit in företrädare för extrema organisationer, har påfallande ofta en grund i identitetspolitik och relativism. Det är i detta perspektiv vi behöver förstå Miljöpartiets reaktioner och närmast total brist på krisinsikt. När identitetspolitisk förvirring skymmer sikten för verkligheten ersätts den uppenbara förklaringen - att Khan och Kaplan fälldes av sina beteenden - av en flora av konspirationsteorier kring deras identitet.
Så länge Miljöpartiet fortsätter att ha en säregen syn på verkligheten lär de inte heller kunna se sina egna problem.