Nästan helfigur, ej fullt en face. Höger arm vilar på ett lejon, i den vänstra en sädeskärve. Övre delen av kroppen bar, den nedre täckt av vit underklädnad och blå mantel; på huvudet en krans av sädesax.
Så beskrivs målningen ”Ceres, eller allegori över elementet jorden” av Georg Engelhard Schröder. Det är en barockmålning från 1700-talet. Gudinnan Ceres, som representerar naturens växtkrafter, har hängt i riksdagen sedan 1983. Tavlan har dock i dagarna lämnats tillbaka till Nationalmuseum, för att ersättas med något mindre lättklätt (DN 1/4). Som i så många andra liknande verk skymtas nämligen gudinnans nakna bröst. Det är inte heller den första av hans tavlor som försvinner från riksdagen – tidigare har man även plockat gestaltning av gudinnan Juno och elementet luften.
Den som gjort riksdagsmatsalens väggar kala är kammarens förre vice talman Susanne Eberstein (S). Redan för ett år sedan ansåg hon att tavlorna borde ersättas, inte av estetiska, utan av feministiska skäl. Ceres bara bröst har varit ett problem under möten och middagar med utländska dignitärer – företrädare för muslimska länder kan, enligt den tidigare talmannen, bli provocerade och tavlorna har provocerat henne på ett rent personligt plan. Det har känts svårt att ”män” sitter i matsalen och stirrar på ”oss kvinnor” (Expressen 19/12 2013).
För somliga är nakenhet generande och av den anledningen kan man förstå Ebersteins reaktion. Hennes förpassande av tavlorna till museiarkiven kan dock knappast ses som ett uttryck för feminism. Snarare är det ytterligare ett nymoralistiskt angrepp mot konsten och den del av kroppen som tydligast kännetecknar den kvinnliga frigörelsen.
Nakenhet har använts av konstnärer i alla tider och målningar av det här slaget står inte endast att finna i riksdagens gästmatsal. Bröst är en vanlig symbol för fruktbarhet inom det traditionella skönmåleriet och passar således utmärkt i ett verk som porträtterar den romerska gudinnan Ceres. Därför vittnar hennes reaktion antingen om påfallande obildning om traditionell konst eller en oförmåga att tolka verket för vad det är – ett cirka 300 år gammalt verk i en serie om fyra gudinneporträtt som var och en representerar ett av fyra element.
Nu, i modern tid, placeras avbildningar av enorma av könsorgan mitt i stadsbilder, likt årets vinterskulptur ”snövaginan” på esplanaden i Umeå. För att inte nämna ”Ceci n’est pas mon corps” – det flerfaldigt duplicerade verk som handlar om hur den nakna kvinnokroppen avbildas i det offentliga rummet.
Kvinnor ska inte skylas, kvinnor ska inte gömmas – i synnerhet inte om det gäller barockmålningar i riksdagen. Debatten är dock förvirrande; när nakna kvinnor innebär sexualisering, påklädda innebär patriarkalt förtryck av kvinnors frigörelse och avbildade objektifiering av kvinnan, kan det vara svårt att hitta argument för varför ett konstverk ska hänga på väggen om någon åberopar feminism.
Men ett konstverks värde bestäms inte av oförsiktiga uttalanden av en talman, utan av ursprungstanken hos konstnären och deras verk är en spegling av tiden då de verkat och är en del av Sveriges historiska arv. Ett arv som dessutom är värt att bevara.
Det är inte rimligt att historiska avbildningar ska förändras, förflyttas eller tillrättaläggas för att moraliskt anpassas till tillvaron. På samma sätt som det är fel att möblera om tillvaron för att slippa se det man inte vill, oavsett om det handlar om bröst eller fallossymboler.
Om de politiska besökarna inte kan koncentrera sig i riksdagens sammanträdes- och middagsrum på grund av smakfulla målningar från 1700-talet ligger problemet nog inte i hur mycket hud konstverken visar, utan hos betraktaren.