I diskussionen om politikernas arvoden behöver vi skilja på frågan om hur beslut fattas och frågan om arvodets nivå.
Det finns två skäl till att individer inte bör besluta om sin egen lön. Förutom risken för korruption finns risken att legitimiteten för person och organisation undermineras. Det är skattebetalarna som betalar politikerns lön. Och det är själva lokaldemokratin som riskerar att få en försämrad legitimitet. Problemet är att det inte finns någon högre instans som kan fatta beslutet. Frånsett beslutande folkomröstningar, vilket måste betraktas som otillbörligt krångligt.
En lösning är att kommunpolitikerna fattar beslut om framtida arvoden som börjar gälla efter nästa val, istället för att politikerna fattar beslut om sina egna arvoden. Ett sådant beslut togs också i kommunstyrelsen. Det är en lika glädjande utveckling som förvånande att frågan inte hanterats så tidigare. (Så kan man också minska sidospår i debatten som rör timingen snarare än nivån på arvodesökningar.)
Kommunfullmäktige bör kunna enas kring just denna punkt, även om man inte är överens om nivåerna för dagen.
Arvodena behöver också läggas på en nivå som skattebetalarna finner legitima. Men legitimitet kan erhållas både genom att man lägger sig på en låg nivå samt genom att man för fram tydliga argument för en högre nivå.
Det är intuitivt lätt att hålla med om att ingen ska lockas till politiken enbart genom pengarna. Precis som att ingen heller ska avskräckas att engagera sig politiskt för att man förlorar ekonomiskt på det. Men alla har vi olika ekonomi, inkomstnivå och ekonomiska drivkrafter. Därför kommer alla möjliga nivåer att innebära att vissa ändå lockas av pengarna medan andra avskräcks. Arvoden som är relativa politikerns inkomster utanför politiken skulle lösa det problemet, men samtidigt skapa än större problem med upplevd orättvisa och att individer med svag ekonomi i princip skulle vara förhindrade att engagera sig politiskt.
Idag sätts arvodena lika för alla och på en relativ hög nivå, med en riksdagspolitikers lön som norm. Socialisterna argumenterar istället för arvoden i nivå med en lärarlön, för att en politiker aldrig ska göra sig oberoende av den allmänna välfärden. Det är ett relevant perspektiv. Och det väcker frågan om vilka personer vi vill ska företräda oss politiskt.
Socialisterna hänvisar till Aristoteles. Vi bör dock stämma av med en annan av den antika filosofins giganter. Platon påtalar vikten av att samhällets ledare utbildas och uppfostras till sina framtida uppgifter. De ska stifta bekantskap med samhällets alla delar innan de tillträder som ledare. Och som ledare lyder de endast sitt förnuft.
Att dagens demokratiska system är överlägset tidigare system innebär inte att vi bör sluta lyssna på Platon. Ett relativt högt arvode har potential att locka de mest lämpade till förtroendeuppdrag och göra dessa relativt oberoende från andra intressen än förnuft och ideologi. Att alla ska kunna ställa upp i allmänna val betyder inte att alla är lika lämpade. Vi bör locka de klokaste att ställa upp i val och vi bör göra de som valts så kloka som möjligt.