Ledare: Inte bara lönerna är viktiga

I måndags presenterade regeringen ännu en ekonomisk satsning på skolan. Till det tidigare lärarlönelyftet avsätts nu bland annat extra pengar till fritidshem, skolbibliotek och upprustning av skolgårdar. En satsning på specialpedagogiska insatser samt höjda schablonersättningar till kommunerna för asylsökandes barns skolgång finns också med. Avsikten är att skapa en mer jämlik skola, göra läraryrket mer attraktivt samt att kunna ge hjälp i tid till elever med behov av extra stöd.

Det är bra att ge skolvärlden extra resurser, men mer pengar kommer inte kunna lösa skolans grundläggande problem. Lärarbristen är akut och förvärras av kravet på legitimering. Att bli lärare är idag inte tillräckligt attraktivt för de som söker sig till högskolan och de senaste åren har nästan var fjärde lärare lämnat skolans värld innan de nått pensionsåldern.

Att satsa på högre lärarlöner är bra, men det skulle krävas enorma höjningar om lönen var den enda faktorn för att locka människor till läraryrket. Medellönen för en civilingenjör i den privata sektorn ligger på nästan 50 000 kronor och motsvarande för en lärare är under 30 000. Naturligtvis kan en höjning på 3000 kronor i månaden, som lärarlönelyftet syftar till, vara viktig för en del unga som funderar på läraryrket. Men för den som bara ser till lönekuvertets storlek kommer det fortfarande vara dårskap att bli lärare i matematik och naturvetenskap istället för att börja på Chalmers eller KTH.

Att människor ändå söker sig till läraryrket beror på att man eftertraktar andra saker än bara en hög lön. Stimulansen i att få undervisa barn och ungdomar kommer alltid vara den främsta drivkraften för att söka sig till lärarbanan. En absolut förutsättning för att en lärare ska kunna undervisa och ge eleverna den hjälp de behöver är att klassrummet präglas av ordning och arbetsro.

Isak Skogstad är ordförande i Lärarnas Riksförbunds studerandeförening. På sin blogg har han sammanställt statistik från bland annat Skolverket och OECD som tydligt visar på disciplinproblemen i den svenska skolan. Den visar på en tillvaro i skolan där ordningen blir allt sämre och vissa elever uppför sig på ett sätt som stör både deras kamrater och lärarens undervisning. Visserligen har lärare rätt att både visa ut elever och utdela kvarsittning, men på de flesta skolor saknas rutiner kring dessa frågor och alltför många lärare känner inte att de har tillräckligt starkt stöd från rektor att upprätthålla ordningen i klassrummet.

När lärare måste ägna en stor del av undervisningstiden till att stävja bråk och stök i klassrummet är det inte konstigt att nästan hälften av lärarna ångrar sitt yrkesval. Regeringens satsning på fritidspedagoger, skolbibliotekarier och specialpedagoger i all ära. Men när duktiga lärare flyr skolan och de som är kvar ska försöka undervisa i klassrum som präglas av oordning – då är det inte lätt att hjälpa eleverna till bättre resultat.