Vänsterpartiet hänvisar till elbristen och den stora satsning som staten nu gör på fossilfritt stål. Det är riktigt att satsningen på fossilfritt stål kommer kräva stora mängder el. Närmare bestämt el motsvarande sisådär 50 procent av Sveriges nuvarande förbrukning. För att det ska vara värt för att minska de fossila utsläppen i stålindustrin krävs att elen är både tillgänglig och ren. Men när regeringen och Miljöpartiet håller på att montera ned kärnkraften är det högst osäkert hur tillgången till el kommer se ut i framtiden. Och elen riskerar dessutom att bli avsevärt smutsigare.
Men även om Sverige lyckas att kraftigt öka produktionen av fossilfri el så finns det invändningar mot projektet med fossilfritt stål, även kallat Hybrit. I det senaste numret av Ekonomisk debatt menar tre ekonomiforskare att Hybrit-projektet passerat alla instanser utan kritisk genomlysning av kostnader och nytta för ekonomi och miljö. De redovisar därför detta själva och konstaterar att miljönyttan av att genomföra projektet är mycket mindre än att avstå. Mer exakt: den stora ökningen av elproduktionen som krävs skulle istället kunna exporteras till andra länder och där ersätta kolkraft. Det skulle generera 10 gånger större utsläppsminskning än att genomföra Hybrit-projektet. Vilket gör Hybrit till en form av klimatnationalism.
De redovisar vidare hur de vätgasbaserade energiprojekt har många tekniska osäkerheter. Samt att staten och EU, som finansierar projekten, upprepar tidigare misstag att satsa på en viss teknik istället för att satsa på målsättningen och exempelvis justera kostnaden för utsläpp. Genom att incitamenten för teknikutvecklingen korrumperas av 430 miljarder euro styrs marknaden till att generera det EU och staten efterfrågar. Inte det som mest effektivt skulle lösa problemet. Det finns nämligen inget som pekar på att staten är bättre på teknikutveckling än teknikföretagen och marknaden. Det finns väldigt mycket som illustrerar motsatsen.
Det är i dessa perspektiv man behöver betrakta kommunala ambitioner på energiområdet. För det första avskräcker alla tidigare misslyckade satsningar, såsom på biogas. För det andra är staten inte att lita på när det kommer till val av teknikinriktning, vilket etanolbilarna visar med all önskvärd tydlighet.
Samtidigt kan det vara en utmaning att hitta mark för solcellsanläggningar som inte inkräktar på jordbruksmark. Kreativa exempel finns där man kombinerar solceller med betande djur. I övrigt framhåller branschen själv stora platta tak hos industrier och logistikbyggnader som en framgångsväg. Det synes vara en lämplig väg framåt, avseende såväl ekonomi som estetik och kulturmiljö.
Vänsterpartiets motion talar om både investeringar och att arrendera ut mark på flygplatsen, vilket till viss del talar mot varandra. En ren arrendefråga är mindre problematisk. Givetvis kan kommunen undersöka lämpliga platser för solcellsanläggningar och hyra ut platsen till företag för ett marknadsmässigt pris. Utan att lägga för mycket energi på det och utan att lägga prestige i det genom att förvänta sig något särskilt resultat.
Men att kommunen själva ska satsa på solceller torde vara uteslutet. Det enda man med hög sannolikhet åstadkommer är att man bränner skattemedel, försämrar företagens möjligheter att utveckla en hållbar teknik och sinkar klimatomställningen.