Statsvetarna Magnus Hagevi och Karl Loxbo skriver på DN Debatt (16/9) att medlemmarna i ett politiskt parti borde få utse partiledare i direkta val, så som brittiska Labour nyligen valde Jeremy Corbyn.
Hagevi och Loxbo har skrivit rapporten ”partierna och demokratin efter medlemsnedgången”. De menar att den bild som ofta förmedlas av partiers bristande interndemokrati är orättvis. Grundproblemet är, menar de, att det uppstått ett alltför stort avstånd mellan de partiaktiva och de som röstar på partiet. Det gäller dels politisk åskådning men också social profil – kön, utbildning och inkomst. Den utvecklingen har pågått sedan 1980-talet, i takt med att partiernas medlemsantal har sjunkit.
Därför är partierna inte längre den länk mellan väljare och beslutsfattare som de är tänkta att vara. Lösningen är, enligt Hagevi och Loxbo, att utveckla interndemokratin i partierna så att partimedlemskap blir attraktivt för fler. Ett sätt skulle vara att låta alla medlemmar rösta fram partiledare.
Problemet är att sjunkande medlemssiffror inte är något unikt för partierna. Sverige är inte längre genomsyrat av föreningsliv som det en gång var. Parallellt med detta har partirörligheten ökat – allt färre identifierar som sig anhängare av ett specifikt parti.
Statsvetaren John D. May har lanserat den teori som brukar kallas Mays lag. Den går ut på att ett partis medlemmar är mer ideologiskt profilerade än både partiledningen och partiets väljare. Här uppstår alltså en konflikt: ska partiet formas av de aktiva, eller ska det ta hänsyn till vad partiets väljare vill.
En vital parlamentarism förutsätter politiska partier med en ideologisk förankring som profilerar sig gentemot andra partier. Utvecklingen de senaste åren, med partier som från varsitt håll rör sig mot mitten, ger fler valmöjligheter än vad det ger skillnader i utfall.
Om alla medborgare hade varit medlemmar i ett parti så hade det kunnat vara relevant att förvänta sig att de partiaktivas åsikter var ett destillat av medlemmarnas vilja. Men i en tid när många väljare byter parti från val till val är differensen, som Mays lag beskriver, snarare ett sundhetstecken på att det fortfarande finns en ideologisk kompass inom partierna.
Partier ska inte vara vindflöjlar som hela tiden försöker tillfredsställa så många väljare som möjligt. I så fall skulle det räcka med att det fanns ett parti. Utan det som behövs är partier med fast ideologisk grund som vågar stöta och blöta politiska ställningstaganden utifrån sina grundläggande värderingar. Det innebär att partierna inte alltid går i takt med väljarna, men så är ju också en del av demokratins styrka dess inbyggda tröghet.
Direkta val av partiledare skulle säkert locka fler till att bli medlemmar i ett parti. Men frågan är om det även skulle locka fler att engagera sig i partiet och ta del i partiets idédebatt. Risken med Hagevis och Loxbos förslag är att vi får partiledare som är mer ytligt attraktiva, men mindre ideologiskt förankrade.