Konst Àr ingen engÄngsprodukt

Femtio miljoner kronor extra Àr smÄslantar jÀmfört med mÄnga av regeringens olika ÄtgÀrder under pandemin.

50 miljoner kronor extra ska delas mellan Statens konstrÄd och Moderna museet för att fler ska fÄ tillgÄng till konst och för att stötta konstnÀrer som mött motgÄngar under pandemin.

50 miljoner kronor extra ska delas mellan Statens konstrÄd och Moderna museet för att fler ska fÄ tillgÄng till konst och för att stötta konstnÀrer som mött motgÄngar under pandemin.

Foto: Stina Stjernkvist/TT

Ledare2021-01-13 04:00
Detta Àr en ledare. VT:s ledarsida Àr oberoende moderat.

Men nÀr det handlar om ökat inköp av konst till staten Àr det en rejÀl summa. Tanken bakom satsningen Àr dels att allmÀnheten ska fÄ större tillgÄng till konst, dels att konstnÀrer som mött motgÄngar under pandemin kan fÄ betalt för sitt arbete.

De femtio extra miljonerna delas mellan Statens konstrĂ„d och Moderna museet, som var för sig förvĂ€rvar konst. Statens konstrĂ„ds samling finns bland annat placerad pĂ„ statliga myndigheter i hela landet, och bestĂ„r av ungefĂ€r 100 000 verk. DessvĂ€rre tenderar staten att pĂ„ olika sĂ€tt slarva bort sin vĂ€rdefulla konst.

2018 rapporterades till exempel om att 23 konstverk med ett totalt vĂ€rde pĂ„ över 500 000 kronor hade försvunnit frĂ„n Regeringskansliet mellan 2005 och 2012. Verken var utlĂ„nade av bland annat Moderna museet. Konst har Ă€ven förlorats frĂ„n ambassader. Och 2019 rapporterade Statens konstrĂ„d om stora brister nĂ€r det gĂ€llde kunskaper om hur sĂ„ kallad byggnadsanknuten konst ska förvaltas. Även kommuner och regioner har lyckats slarva bort ett betydande antal konstverk – enligt en kartlĂ€ggning frĂ„n P4 Örebro 2019 (25/2) fattades över 17 000 verk bara i kommunerna.

NĂ€r stat, regioner och kommuner köper in konst för offentliga medel har de rimligen ocksĂ„ ett ansvar för att förvalta och förvara verken. Till skillnad frĂ„n mycket annat behĂ„ller mĂ„nga konstverk ett betydande vĂ€rde. Även om verk som inte lĂ€ngre pryder offentligheten oftast lĂ€ggs in för förvaring finns alltid möjligheten att sĂ„ smĂ„ningom sĂ€lja dem och vĂ€xla in vĂ€rdet i pengar. DĂ€rutöver finns ett kulturellt vĂ€rde som det offentliga inte fĂ„r slarva bort. Men det sker alltsĂ„ Ă€ndĂ„, och ibland utan att det upptĂ€cks förrĂ€n lĂ„ngt senare.

Varför konsten försvinner finns ingen enskild förklaring till, men slarv Ă€r sĂ€kerligen en gemensam nĂ€mnare. Kanske kan detta slarv hĂ€rledas till att politiken stĂ€ndigt Ă€r inriktad pĂ„ att konst ska köpas in och synas i offentligheten, men fĂ„ verkar vara mĂ„na om att tĂ€ppa till det slukhĂ„l som verk Ă„terkommande tycks försvinna i. 

Det behöver inte vara fel att de extra 50 miljoner kronorna för konstinköp delvis Àr en coronaÄtgÀrd riktad mot konstnÀrer. I stÀllet för att bara betala ut stödpengar fÄr ju dÄ staten ett pÄtagligt vÀrde tillbaka. KonstnÀrers sysselsÀttning var ocksÄ tanken bakom den sÄ kallade enprocentsregeln nÀr den infördes 1937. Regeln Àr i dag en riktlinje för hur stor del av budgeten vid byggprojekt som ska gÄ till konstnÀrlig utsmyckning. Men det skulle tjÀna alla, och inte minst skattebetalarna, om det blev ett tydligare mÄl att konsten ocksÄ ska tas om hand efter att den plockats ned.

Den offentliga konsten bör ses som en investering, snarare Àn en förbrukningsvara. För bÄde det ekonomiska och kulturella vÀrdets skull.