Norska Bamble är en av Västerviks vänorter, dit bland annat ungdomar har fått åka på utbytesresor.
Svenska kommuners vänorter har minskat allt snabbare under 2000-talet. Många samarbeten har somnat in av sig själva, andra har man gjort slut med formellt.
Ska vi vara ärliga så har väl inte alla vänorter till svenska städer fyllt något grundläggande behov hos invånarna. Ibland verkar grejen mest ha varit att kommunernas ledning kunnat åka bort på en skattebetald utflykt och bli trevligt mottagen i en stad i ett annat land. Utan någon tydlig nytta blir det ingen strålande affär för skattebetalarna.
Sedan kommer frågan om hur annorlunda vänorten kan vara för att vänskapen ska vara givande och, ja, vänskaplig. Länge var det på modet att skaffa vänorter och andra samarbetsprojekt med orter i Kina. De ökade stadigt och 2016 räknades det till ett femtiotal samarbeten. Men därefter har många avslutats och på några år har i de princip halverats. I efterhand kan man konstatera att det funnits en väl optimistisk idé om nyttan med de ekonomiska samarbetena, liksom en något naiv inställning kring vänortssamarbeten med ett diktatoriskt system som konsekvent bryter mot mänskliga rättigheter. Av lättförståeliga skäl har många kommuner också avslutat eller pausat sina vänorter i Ryssland.
Men fortfarande bär lokalt samarbete över nationsgränser i grunden på en positiv potential. Och samarbetena behöver inte vara fokuserade på resor eller på att producera kostnader.
Givetvis behöver det finnas ett tydligt värde i utbytet av tjänster, lärdomar eller insikter. Och om utbytet enbart är solidariskt så ska det åtminstone finnas någon nytta åt ena hållet.
Vy över Västerviks vänort Akranes på Island.
Emellanåt har vänskapsorter kunnat ha ett värde, men som kanske minskat med tiden. När de baltiska staterna blev självständiga formades många vänortsband med svenska kommuner. Att omvärlden bjöd in och stöttade de nya staterna är en delförklaring till att den moderna baltiska historien blev så lyckosam. Men idag har de kommit långt och är ingalunda några utvecklingsländer, så vänorterna har nog en mindre roll idag än tidigare.
Det finns flera goda skäl att etablera kontakt med vänorter i Ukraina. Solidaritet är det första. När en europeisk demokrati, som nyligen vänt ryggen mot Rysslands diktatur och intolerans, sökt sig mot västs frihetliga värden finns all anledning att visa att vi finns för dem.
Västerviks finska vänort Närpes har en ungdomsorkester som gästade Västervik och stadsparken för några år sedan.
Men solidariteten är inte bara symbolisk. Man ska inte underskatta det psykologiska värdet av att känna att det finns andra därute som lyssnar och bryr sig om ens situation i kriget, på lokal och individuell nivå. Nyttan går dessutom i båda riktningar. Att visa omtanke är av godo även för givaren. Fokuserad omtanke, och att få en konkret bild av vardagen i Ukraina, kan minska den egna oron och känslor av hopplöshet som kriget skapar. Möjligen kan skolorna hitta lämpliga samarbeten på området.
Sedan finns ett stort värde av att bidra till en högre medvetenhet hos allmänheten. Kring vad det innebär att vara i krig. Och att man inte är skyddad från krig bara för att man är en europeisk västinriktad demokrati.
En vänort i Ukraina skulle också kunna bidra med värdefulla insikter och kunskap om krishantering och sårbarheter. Såväl på individuell som på kommunal nivå.
Hamnen i Ventspils, som 1989 blev Västerviks vänort i Lettland.
Ett stort antal kommuner i Sverige har redan etablerat eller håller på att etablera kontakt med vänorter i Ukraina. Borgholm påbörjade ett vänortssamarbete redan under krigets första månader år 2022. Kalmar meddelade i dagarna att de sannolikt blir vänort med staden Poltava. Västerviks kommun har skäl att gå samma väg.