Landstingen blir fattigare och fattigare. När 2015 summeras visar det sig att de flesta landsting har en sämre ekonomi än 2014 och att över hälften går med förlust. Störst är underskotten i Jämtland, Norrbotten och Västernorrland.
Kostnaderna för landstingen har ökat i takt med en åldrande befolkning som tar mer vårdresurser i anspråk. Lägg till detta att trycket på vården blir större till följd av flyktingmottagandet. Problemet är att skatteintäkterna inte har ökat i samma takt som utgifterna. När människor i arbetsför ålder dessutom söker sig till storstadsregionerna för att hitta jobb, riskerar de landsting som avfolkas att bli än fattigare.
Organisatoriska brister gör vården dyr och ineffektiv. Sjuksköterskor som har is i magen kan numera räkna med att få en rejäl bonus om de fortsätter jobba över sommaren, när de egentligen skulle haft semester. Det är dem väl unt, men att samma visa upprepas varje år är ett tydligt symtom på att planeringen inte fungerar som den ska.
Många landsting har dessutom blivit allt mer beroende av inhyrd personal, vilket slukar pengar. Att kunna hyra in stafettläkare för att lösa en tillfällig situation är utmärkt. Men i för stor utsträckning blir det inte bara dyrt utan riskerar även att skada kontinuiteten.
När allt fler läkare är inhyrda ökar dessutom den administrativa bördan på dem som är tillsvidareanställda, en börda som redan är orimligt stor. Läkare och sjuksköterskor måste ägna allt för mycket tid åt pappersarbete som de är överkvalificerade för, och som tar tid från patientkontakten.
När landstingen försöker spara pengar riskerar det att sluta med ökande kostnader. Skär man ner på primärvården och det blir svårare att snabbt få en tid på vårdcentralen, stannar folk inte hemma. De åker till akuten där det kostar tio gånger så mycket att ta hand om en patient.
Tyvärr hamnar landstingspolitiken ofta i medieskuggan, trots att det påverkar oss alla. Handen på hjärtat, kan du namnet på något av dina landstingsråd?
Kanske är det brist på uppmärksamhet som gör att en del landstingspolitiker hellre ägnar sig åt storslagna nybyggnationer och kollektivtrafiksatsningar, än att göra en total översyn av strukturella problem inom vården.
Det som krävs är att sjukvården slutar jaga kortsiktiga besparingar och i stället vågar göra långsiktiga investeringar i personalen, som på sikt både kan sänka kostnaderna och höja vårdens kvalitet.
Men även om vi löser vårdens organisatoriska problem så kvarstår finansieringen. Fler personer måste komma i arbete och vara med och betala landstingsskatt.
Annars blir man tvungen att likt landstinget i Jämtland låna pengar för att klara verksamheten, göra kraftiga besparingar som i Västernorrland, eller att som landstinget i Norrbotten chockhöja skatten med 1,16 kronor per intjänad hundralapp.