För vem bestämmer vilka särintressen eller fysiska attribut som ska företrädas? Det är ju inte möjligt att uppnå en exakt representation.
Eftersom Sverige är en representativ demokrati innebär det att folkvalda församlingar, som till exempel riksdagen, ska företräda folket. Den stora frågan är om det är de politiska åsikterna och ideologin som är det viktiga, eller om det spelar roll vem företrädaren är ur ett rent fysiologiskt perspektiv?
Fyra pensionärsorganisationer från Stockholms län skriver i en debattartikel i Expressen (26/7) att de vill se fler företrädare som är pensionärer i riksdagen. De efterlyser en representation som speglar sammansättningen av valmanskåren. Deras svar är en kvotering av listorna över valbara kandidater, där de vill se minst 20 procent som är över 65 år.
Det stämmer att åldersfördelningen i riksdagen inte representerar den i befolkningen. För även om 27 procent av Sveriges vuxna befolkning är äldre än 65 år, är bara två procent av riksdagsledamöterna det efter valet 2018. Medelåldern i riksdagen är 45 år enligt SCB.
Vad gäller könsfördelningen speglar den däremot ganska väl populationen med 46 procent kvinnliga riksdagsledamöter jämfört med 51 procent kvinnor i befolkningen.
Men förutom ålder finns enligt SCB även en överrepresentation i riksdagen vad gäller inkomst, utbildning och civilstånd. Nio av tio riksdagsledamöter tillhör den högsta inkomstklassen. 74 procent har eftergymnasial utbildning jämfört med 36 procent i den röstberättigade befolkningen. Kanske är det så att yrket, eller kallet, som riksdagsledamot svårligen speglar befolkningen till punkt och pricka?
Av alla tänkbara kvoteringar, må vara på grundval av kön, hobby eller hudfärg, är just åldern, och specifikt en högre ålder, den enda som möjligen kan försvaras. Med åldern kommer förhoppningsvis vishet. Men viktigare än åldern och erfarenheten som kommer med den, är trots allt den politiska övertygelsen. Dessvärre är det allt oftare som en fysisk representativitet efterfrågas. Det gäller såväl i riksdagen som i företagsledningar. Även inom yrken såsom soldat, polis eller brandman, som traditionellt varit mansdominerande, ser vi fler inkvoteringar av kvinnor.
Men jobb och uppdrag borde gå till den som bäst kan utföra dem. Det borde vara den enskilde personens skicklighet och fallenhet för jobbet som avgör. Inte kön, ålder eller andra fysiska attribut.
För vad som sägs och vilka idéer som försvaras är viktigare än vem som säger det. Det borde vara det som är av betydelse i politiska sammanhang. Gärna fler äldre i riksdagen, men för att de har rätt idéer och driv, inte just för att de har uppnått en viss ålder.