I många fall har de urartat i upplopp. Men när den amerikanska problembilden importeras till Sverige slår det slint.
Den 3 juni anordnades en demonstration mot rasism i centrala Stockholm, i solidaritet med den amerikanska rörelsen Black Lives Matter och dess demonstrationer mot det misstänkta mordet på George Floyd. På frågan om det var klokt att hålla en demonstration under en rådande pandemi svarade en av arrangörerna ”det beror på vem man frågar, om man är rasist eller inte” (DN 3/6). Den inställningen är inte bara djupt ohederlig. Under en pandemi kan den också vara direkt livsfarlig.
Trots de rådande restriktionerna dök tusentals människor upp. Samma dag som demonstrationen hölls kom nyheten att Sverige har fler döda i coronaviruset per miljon invånare än Frankrike. Sverige har nu bland de högsta dödstalen i Europa som andel av befolkningen.'
Andra har i stället för att delta i en fysisk demonstration delat bilder på sociala medier till stöd för demonstranterna i USA och för att markera mot rasism. Att många har en stark anti-rasistisk reflex är positivt, och bilder på sociala medier ökar inte smittspridningen. Det som ändå skaver är när de amerikanska problemen påstås finnas även i Sverige.
USA har en historia av institutionell rasism olik något europeiskt land. Slaveriet var länge utbrett inom landets gränser. Efter dess avskaffande förde den federala statsmakten och enskilda delstater en aktiv segregationspolitik långt in på 1900-talet. Det arvet av diskriminering lever vidare. En afroamerikan löper tre gånger större risk att dödas av polisen än en vit amerikan.
Utbredd gängkriminalitet, undermåliga polisutbildningar, social utsatthet och en historia av diskriminering gör dödandet återkommande. Flera gånger tidigare har kravaller utbrutit efter polisbrutalitet riktad mot afroamerikaner, såsom i Los Angeles år 1992 eller i Ferguson år 2014.
Den problembilden finns dock inte i Sverige. I snitt dödas några enstaka personer årligen i samband med polisingripanden. Det finns inget stöd för att utbredda rasistiska motiv existerar inom svensk polis.
Trots det görs försök att importera den amerikanska kulturen hit. Nyligen generaliserade exempelvis aktivisten Michael Popoola frågan om polisbrutalitet, och menade att samma fenomen finns i Sverige (SR, 1/6). År 2016 drev Feministiskt initiativ kampanjen ”Black Lives Matter”, som om den hade relevans för en svensk problembild. Gång på gång görs svepande referenser till USA för att i en bisats kunna antyda att problemen är desamma i Sverige.
Men de amerikanska problemen har ingenting med Sverige att göra. Den rasism som finns i Sverige tar sig helt andra uttryck. Amerikaniseringen fördummar mer än den förklarar. Den som demonstrerar mot amerikanska problem i Sverige gör det med verkligheten som fiende.