Minnesstenen på Kulbacken har varit på plats sen i somras. Nu ska den invigas officiellt. Monumenten utgör en viktig funktion för invånarnas förståelse för såväl skeenden i historien som samtiden, menar ledarskribenten Jakob Styrenius.
Samtidigt går vi miste om något i vår historia och i vår förståelse för samtiden om vi inte påminns om det som varit. De fysiska monumenten tjänar syftet att forma och reproducera vår kultur; vår identitet; vår förståelse för oss själva. När man vandrar bland de storslagna monumenten över svunnen tid och dramatiska skeden, som man ofta hittar i andra länder, så adderas en känslomässig effekt till den rent intellektuella över händelser som påverkat nationen och kulturen.
Givetvis beror frånvaron av liknande monument i Sverige på vår relativt stillsamma tillvaro i modern tid. Men det räcker inte riktigt till som förklaring. Mycket länge betraktades det som högst omodernt att resa stenar eller minnesmärken över personer som deltagit i väpnade insatser. Det är som om vi som nation inte riktigt velat ta till oss att även vi har behövt försvara frihet och demokrati med våld, såväl inom som utom våra gränser. Detta trots att vi i Sverige har en lång tradition av att skicka medborgare på fredsbevarande och fredsframtvingande uppdrag runt om i världen. En tradition vi med rätta ska vara stolta över.
Men mindre stolta bör vi vara över hur de individer som deltagit i insatserna, våra veteraner, behandlats av nationen genom åren. Trots att de riskerat, eller till och med gett, sitt liv åt freden, och trots att de ofta upplevt hårresande och traumatiska händelser eller lång tid av hård psykisk stress, väl jämförbart med vilket krig som helst, så negligerades de länge av Sverige. Efter hemkomst var det inlämning av material och sedan tack och hej för att sedan klara sig själv.
Allt det här har tack och lov ändrats på senare tid. Sverige har idag en gedigen verksamhet med kamratstöd på plats, hemkomstprogram, anhörigstöd och inte minst ett officiellt erkännande av veteranernas insatser och problemen de kan medföra.
Vad som sannolikt också påverkat är att säkerhetsläget i världen liksom i vårt närområde är avsevärt sämre idag än det var för bara några decennier sedan. Förr, i ett annat säkerhetsläge och när den svenska militären i princip inte hade någon skarp aktivitet, kanske man kunde komma undan med att påstå att den svenska militären ”lekte krig”.
Idag har tusentals civila svenskar tjänstgjort i krävande uppdrag på Balkan, i Afghanistan och i Mali, sida vid sida med de yrkesofficerare som numera förväntas delta i internationella insatser. Det är värt att hålla i minnet att våra militärer inte längre leker krig under sina övningar, när helikoptrarna i dagarna sveper över bygden och kanske stör vår husfrid en liten stund.
Veteranförbunden har funnits länge, och av lätt begripliga skäl har de under lång tid haft en bokstavligt talat livsviktig uppgift för hemkommande veteraner. Men det är först på senare tid de vunnit en korrekt respekt och erkännande.
Förändringen har nått så långt att det blivit vanligt att sätta ut små lokala monument över våra veteraner. I morgon, på FN-dagen, planerar Fredsbaskrarna i Västervik en officiell invigning av minnesstenen på Kulbacken. Där utgör den sällskap till den tidstypiskt mycket mer diskreta minnesstenen över förolyckade sjömän under världskrigen.
Utveckling går ibland långsamt, särskilt när det rör kultur och nationell identitet. Men den går i alla fall långsamt åt rätt håll. Om vi någon gång får se storskaliga monument i vårt land återstår att se.