Socialdemokraterna har avslutat sin kongress och den politiska debatten tycks enfaldigt kretsa kring om regeringen ska höja skatterna nu, eller om den ska ta stora lån och i stället skicka skuldnotan till framtida skattebetalare. Samtidigt betalar en ensamstående mamma med 25 000 kronor i lön i genomsnitt 17 200 kronor i skatt varje månad, enligt Institutet för privatekonomi.
”Varje skattehöjning innebär att skattebetalarna tvingas spara och prioritera. Borde inte politikerna som gör av med skattepengarna tvingas prioritera istället – till exempel genom att sluta slösa?” Den angelägna frågan ställer tidigare slöseriombudsmannen Martin Borgs i sin av tankesmedjan Timbro nyligen utgivna essä ”Rättvisa mellan medborgare och stat”. Texten är en av tre som syftar till att väcka liv i den moraliska skattedebatten.
Demoskops chef för opinionsanalys, Peter Santesson, har bidragit med essän ”Skattesystem och moral” i vilken bland annat vikten av transparens i skattesystemet diskuteras. Stockholms Handelskammares vd Maria Rankka har skrivit ”Från vanmakt till egenmakt” och tar bland annat upp varför det är viktigt med ett så kallat ”fuck off”-kapital.
Varken rättvisa, egenmakt eller moral är några direkt kioskvältande ord. Däremot är de principiellt viktiga. Med tanke på rådande regeringsläge och en högljudd vänsterfalang inom S ter sig idén om att politikerna behöver bli bättre på att prioritera högst angelägen. Initiativet till att föra en djupare skattedebatt ska också läsas som en reaktion mot att alliansregeringen under sin andra mandatperiod hellre talade om plånböcker än om principer.
Jobbskatteavdragen var när de infördes viktiga frihetsreformer som handlade om att få mer pengar kvar i slutet av månaden. Reformerna handlade också om det rättvisa i att människor får större makt att själva fatta egna beslut. Trots att skatteintäkterna samtidigt ökade, eftersom det blev mer lönsamt att arbeta, lyckades S tvinga in Alliansen i ett försvarsläge gällande skatterna.
Det tydligaste exemplet på det uppochnedvända läget var nog när dåvarande moderata partiledaren Fredrik Reinfeldt i en debatt i valrörelsen hördes anklaga vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt för att vara den ende i rummet som ville sänka skatten.
Någon politiker kommer att vifta bort kritiken mot att Nya Moderaterna tappat bort sin principkompass med att det inte går hem att prata med väljare om egenmakt och moral. Men poängen är inte att fler politiker borde välja ord som kan kännas ålderdomliga eller främmande, utan att synen på rättvisa ska finnas i ryggraden.
Att den rödgröna regeringen planerar att höja skatter borde ifrågasättas reflexmässigt, inte bara på grunden att det hotar att bryta mot överskottsmålet och ordningen i statens finanser, utan för att varje skattehöjning tvingar en ensamstående mamma med knappa marginaler att göra tuffare prioriteringar i slutet av månaden.