När Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, grundad 1771, bjuder in sina tidigare studenter till en alumndag, står bland annat visning av högskolans nya lokaler på schemat. Dessutom erbjuds de närvarande musikerna och pedagogerna ett föredrag om intersektionalitet.
Nationalencyklopedin definierar intersektionalitet som “ett begrepp som syftar till att synliggöra specifika situationer av förtryck som skapas i skärningspunkter för maktrelationer baserade på ras, kön och klass”.
Det är ett av de modeord som utgör grunden för den moderna vänsterns kamp, samtidigt som den möjliggör väl tilltagna arvoden för de föreläsare som bjuds in att leda den ideologiska skolningen på kulturinstitutioner och andra arbetsplatser.
Men eftersom många inte förstår vad intersektionalitet betyder, bakas det vanligen in i det mer lättförståeliga begreppet normkritik.
Ett kritiskt förhållningssätt, i bemärkelsen att pröva etablerade sanningar, är viktigt för den som söker ny kunskap. Men när normkritik används som ett slagträ i det politiska samtalet, handlar det sällan om att ifrågasätta sin egen världsbild – däremot andras.
I nättidskriften Kvartal konstaterar folklivsforskaren Dan Korn att vi människor är normsökande varelser. Därför ersätts gamla och förlegade normer omedelbart av nya. Men de som koketterar med normkritik attackerar sällan de normer som verkligen är förhärskande i vårt land, utan går hellre till angrepp mot väderkvarnar i form av exempelvis rasism och homofobi. Med vänsterns nyspråk kallas det då vithetsnormen och heteronormen.
Dan Korn beskriver hur en reporter på Utbildningsradion, UR, sattes i frysboxen och hotades med avsked. Reportern i fråga ville nämligen undersöka vad som “händer när normkritiken blir normen” och intervjua företrädare för UR om hur de ser på att normkritik skrivits in som ett mål i företagets mångfaldsplan.
UR väckte tidigare i år stor uppmärksamhet när de i en platsannons, som sedan ändrades, sökte medarbetare med “erfarenheter av att rasifieras”. Man skulle alltså vara mörkhyad. Absurt och olagligt, javisst. Men den moderna vänsterns identitetspolitik räknar inte mångfald i åsikter och idéer, utan i hudfärger. Detta tankegods skärskådas även förtjänstfullt i Johan Lundbergs bok Det sista museet (Timbro, 2016).
Korn konstaterar vidare att mångfaldsarbetet på UR bland annat bestått i att kartlägga hur den religiösa och sexuella representationen ser ut bland personalen.
Utbildningsradion är tillsammans med Sveriges Radio och Sveriges Television något som alla tv-ägare måste vara med och finansiera. I regeringens höstbudget höjs avgiften med över fem procent. Det är oacceptabelt att även den som bara vill se på kommersiella kanaler ska tvingas vara med och betala för stolligheter som får humorgruppen “Schack på schemat” (Youtube) att framstå som återhållsam i sin satir.
Än värre är att Utbildningsradion inte är undantaget som bekräftar regeln, utan snarare normen i stora delar av den svenska media- och kultursfären.