Arbetslösheten bland utrikesfödda ökar. I de kommuner som tagit emot flest asylsökande fördjupas krisen för var dag som går. Men varken regeringen eller oppositionen har presenterat några hållbara lösningar. Om ingenting görs kommer klyftan mellan utrikes- och inrikesfödda att permanentas. Sverige får i praktiken två parallella samhällen. Ett för inrikesfödda, som jobbar. Ett annat för utrikesfödda, som sitter sysslolösa.
Tidningen Dagens Samhälle har undersökt arbetslösheten i de kommuner som haft störst mottagande (20/10). Bland de 20 kommuner som tagit emot flest nyanlända under 2014–2015 är arbetslösheten bland utrikesfödda i snitt 46 procent.
Skillnaderna är hisnande. ”Läget är riktigt illa. Det här var skräcken jag såg framför mig för ett par år sedan. Nu är vi där”, kommenterar Per Gruvberger (S) som är ordförande i Filipstads kommunstyrelse.
Lagen om eget boende (Ebo) förstärker effekterna. De som fått asyl tenderar att bosätta sig i den kommun där de också bott under asyltiden. Det gör att den nya lagen som säger att alla kommuner ska dela på mottagandet inte får en så stor effekt. Många vill, av naturliga skäl, stanna på den plats där de hunnit rota sig någorlunda.
Jobbgapet är minst i välbärgade förortskommuner som tagit emot få asylsökande. Det är viktigt att dessa ordnar boenden till de nyanlända som Migrationsverket nu anvisar dem. Samtidigt är inte heller en rik kommun med låg arbetslöshet en garant för jobb. Hälften av alla jobbsökande nyanlända har en utbildningsnivå som motsvarar nioårig grundskola eller mindre. Detta i ett land där gymnasieexamen i princip är minimikravet för det enklaste jobb.
Instegsjobb, nystartsjobb och arbetspraktik. Det är några av de program som Arbetsförmedlingen erbjuder under de två första åren när staten ansvarar för att de som fått uppehållstillstånd också ska få jobb. Men efter två år är bara 30 procent i jobb eller utbildning. Det är ett riktigt underbetyg. Och då är det kommunens ansvar att ta över.
Regeringens program för att få utrikesfödda i arbete har inte burit frukt. Inom Alliansen återfinns åtminstone reformer för minskade kostnader för företagen att anställa. Men den stora frågan, möjligheten till lägre ingångslöner för personer med liten erfarenhet och få kvalifikationer, blockeras av de rödgröna och Moderaterna.
En viktig prioritering borde i stället vara att rensa upp i floran av olika jobbprogram. De som inte fungerar måste avslutas. Flera reformer måste till. Problem relaterade till Ebo-lagen, bostadsbrist och för dålig ersättning från staten till kommunerna är återkommande. Samtliga parter måste också våga se sanningen i vitögat. Förr eller senare måste arbetsmarknaden öppnas upp för större lönespridning. Alternativet är att låta Sverige tudelas.