Oförtjänt kritik mot skogspolitiken

Trots att de flesta inte äger eller arbetar med skog har just skogen varit ett stående inslag i valrörelsen. Den har till och med blivit ett partipolitiskt slagträ.

Skogpolitiken blev ett partipolitiskt slagträ i valrörelsen, men förtjänar mer än så, tycker ledarskribenten.

Skogpolitiken blev ett partipolitiskt slagträ i valrörelsen, men förtjänar mer än så, tycker ledarskribenten.

Foto: Helena Landstedt/TT

Ledare2022-09-14 05:00
Detta är en ledare. VT:s ledarsida är oberoende moderat.

Till exempel tog ju bland annat Dagens Nyheter rygg på WWF:s rapport om kalhyggen och ställde Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet till svars för deras, enligt DN, felaktiga skogspolitik.

Rapporten var framtagen av Artdatabanken för WWF:s räkning och hävdades visa att kalhyggesbruk, eller trakthyggesbruk som det egentligen heter, hotade minst 394 arter. Må vara att det låter illa, men en lite mer nykter syn på siffrorna och de arter som listas reser fler frågetecken än den ger svar.

Först och främst är 394 arter inte ens en femtedel av landets hotade arter. Givet att trakthyggesbruk tillämpas på runt 97 procent av den brukade skogsarealen, motsvarande nästan hälften av Sveriges landyta, och att hälften av alla arter finns i skogen finns inte fog för anklagelser om att ovilja att förbjuda trakthyggesbruk är undermålig skogspolitik.

Än mer absurt blir det vid genomgång av vilka arter som lyfts fram som hotade. Fem av arterna som påstås hotas av trakthyggesbruk är skalbaggar som bara finns i naturreservatet på Gotska Sandön. De finns inte på fastlandet och har inte kommit i kontakt med trakthyggesbruk på mer än hundra år. Ändå påstår Artdatabanken och WWF att de är hotade av skogsbruket.

Faktum är att när det gäller sex av de tio arter som Artdatabanken själv rekommenderar WWF att använda i sin marknadsföring beror minskningen på bland annat färre skogsbränder och minskat skogsbete. Ändå är det alltjämt avverkningarna som ska kritiseras.

Enligt rapporten är det bara nio arters utdöende som beror på skogsbruket. Endast en av dessa, brandmögelbaggen, har setts levande efter 1950-talet då trakthyggesbruket började tillämpas på riktigt och vars försvinnande snarare handlar om brist på skogsbränder än på avverkningar. För ytterligare två av de nio arterna anges brist på skogsbrand som orsak till utdöendet. Ändå är det trakthyggesbruk som påstås vara hotet.

Det är givetvis så att individer av olika arter påverkas när den miljö de befinner sig i förändras. Både positivt och negativt. Det betyder dock inte per automatik att arten hotas eller dör ut av kalhyggen. Vi ska vidare minnas att det bara är några få procent av skogen som är lämplig för kontinuitetsbruk. Trakthyggesbruk är alltså inte skogsbruk mot naturen, utan med den.

Skogen är en stor del av både svensk ekonomi och svensk natur. Den förtjänar en saklig diskussion, och inte svartvita påståenden som inte bara saknar avvägningar, utan gör det bästa till det godas fiende. För vår påverkan på skogen försvinner inte bara för att vi slutar med kalhyggen. Den kanske till och med ökar. Givet att vår miljöpåverkan aldrig försvinner blir diskussionen inte fruktbar förrän vi erkänner den och börjar med tråkiga, vuxna avvägningar i stället för att med påhittade partipolitiska konflikter kasta miljön under bussen.