Om en nödvändig anmälningsplikt

Tidöavtalet anger att förslag ska tas fram om hur myndigheter ska vara skyldiga att informera polisen och Migrationsverket om personer som uppehåller sig utan tillstånd i Sverige.

Hur kan vi lösa problemen med utnyttjade arbetare och skuggsamhället om vi aldrig lär oss vilka som faktiskt bor i landet? frågar sig skribenten angående det kommande förslaget om anmälningsplikt.

Hur kan vi lösa problemen med utnyttjade arbetare och skuggsamhället om vi aldrig lär oss vilka som faktiskt bor i landet? frågar sig skribenten angående det kommande förslaget om anmälningsplikt.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Ledare2023-08-26 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Sakfrågan är förvisso inte okomplicerad. Men den upphetsade tonen som uppstått i debatten är överflödig, om än inte förvånande.

Ett stort antal fackförbund inom bland annat vård, skola och bibliotek (!) har protesterat högljutt mot att deras personalgrupper ska ges en anmälningsplikt. Region Kalmars rödgröna majoritet har protesterat med en skrivelse till regeringen och tycker inte att det är värdigt Sverige. Socialdemokraternas proffstwittrare Morgan Johansson tycker att det är ett omänskligt förslag, hämtat från extrema auktoritära system.

Visst finnas det exempel på var det krävs undantag, av rent humanitära skäl, såsom akutsjukvård. Men just att undantag är möjliga är del av Tidöavtalet och den kommande utredningen, så det förklarar inte upprördheten.

Frågan är om exempelvis övrig vård och skola verkligen behöver undantas. Visst kan det finnas pedagogiska anledningar till att det inte är läraren själv som anmäler eleven, utan skolan som organisation. Men polisen kommer inte instormade på skolan eller socialtjänsten så fort de får nys om en person utan uppehållstillstånd.

Det kan ju låta bra att man inte vill anmäla människor. Särskilt inte en grupp människor man kategoriserar som offer eller utsatta. Men frågan är om det inte är en förment godhet på grund av bekvämlighet och ovilja att se problemen.

Vad blir konsekvenserna för barn och familjer av att inte anmäla? Antalet personer utan uppehållstillstånd brukar uppskattas till mellan 50 000 och 100 000, ibland flera hundratusen. Det finns alltså med stor sannolikhet tiotusentals barn utan tillåtelse att vistas i Sverige. De ligger utanför myndigheternas insyn. Vem i samhället ansvarar för deras välmående? Den som inte anmäler?

Och vem tar ansvar i ett redan utsatt nationellt säkerhetsläge för att de individer som inte får vistas här har goda avsikter? Hur kan vi lösa problemen med utnyttjade arbetare och skuggsamhället om vi aldrig lär oss vilka som faktiskt bor i landet? Och varför ska vi övriga betala en väl tilltagen skatt på varje krona vi arbetat in medan vissa kan uppehålla sig här utanför systemet men samtidigt dra nytta av välfärden som vi andra bekostar?

Det som efterfrågas i anmälningsplikten är egentligen bara att lagen ska efterlevas. Man kan fråga sig vad som egentligen är så provocerande med det.

Vi har haft en mycket stor invandring till Sverige på senare tid, i kombination med en kompakt ovilja att diskutera baksidorna. Vi har därför i dag ett digert arbete att såväl skaffa oss kontroll över invandringens framtida storlek, som att få översikt över hur befolkningen ser ut. Och till detta hör såklart att de som inte har rätt att vara här inte ska stanna här på sikt. Vi ska definitivt undvika att utveckla Sverige till ett angiverisamhälle. Men när det finns extremt tydliga behov så kan anmälningsplikt ändå behövas.

Det finns många fall där man kan ömma för den enskilda invandraren. Särskilt om de redan bott här länge. Men att de bott här länge är en konsekvens av att de själva valt att bosätta sig här i landet, i kombination med att vi har ett rättssystem som tar den enskildes rättigheter på allvar och prövar varje rättighet ordentligt.  

Många som söker uppehållstillstånd har flytt för sina liv. Andra har flyttat av ekonomiska orsaker. Att rättsväsendets kvarnar kommit fram till att det inte finns någon möjlighet att ge uppehållstillstånd, eller att en person helt enkelt struntar i att söka uppehållstillstånd, är inte några goda skäl till att gömma personer eller på andra sätt isolera dem från rättssamhället. Civil olydnad där människor försöker göra gott har absolut en roll i samhället. Men det får man ägna sig åt på hemmaplan. Inte på det offentliga jobbet.

Vi har i demokratisk ordning stiftat lagar om hur vi ska få en invandring som fungerar. Liksom vi i demokratisk ordning fattar beslut om en eventuell anmälningsplikt. Att det så lätt går att protestera mot såväl gällande regelverk och sannolika framtida förslag med stöd av en demokratisk majoritet säger något om mentaliteten i Sverige.

Sannolikt finns ideologiska orsaker bakom protesterna. I kombination med en gammal vana att ömma för ”papperslösa”. Ideologin kan man gärna argumentera för, gärna så uttalat som möjligt. Den gamla vanan behöver dock ändras, eftersom läget i Sverige har ändrats. Bekvämligheten i att slippa se problemen och ta ansvar i sin yrkesroll behöver vi kasta överbord.