Avslöjandet att löftet inte hölls av Ikea gjordes av Aftonbladet (10/5). Från intern korrespondens inom företaget framgår det att man nu vill minska möbelträimporten med omkring 85 procent, och att man förväntar sig av sina leverantörer att försöka dra ned importen från Ryssland, men att det under vissa förutsättningar går bra att fortsätta handla som man gjort tidigare.
Det är ingen munter läsning, och Ikea är inte ensamma om att ha svårt att helt lämna den ryska marknaden. Men likväl är det problematiskt, särskilt eftersom företaget ger sken av att förstå vidden av problemet med ett sådant löfte. Detta är inte heller första gången som företaget ingått tvivelaktiga affärer med diktaturer. År 2012 rapporterade bland annat Uppdrag Granskning att Ikea under 70- och 80-talet samarbetat med kommunistregimen i Östtyskland, och haft en del av sin produktion i deras fängelser. Fångarnas arbete skedde under mycket dåliga förhållanden.
Att det är svårt att snabbt ställa om produktionen på ett omfattande sätt är förståeligt. Redan innan kriget rådde det träbrist globalt. Varubristen och prisökningarna som vi nu ser i många butiker pekar mot samma problem – det är inte lätt att bojkotta ett så stort och resursrikt land. Den ekonomiska skadan syns redan, och kommer sannolikt bli värre åtminstone på kort sikt.
Men det är ingen ursäkt för att inte öka ansträngningarna för att täppa till hålen i sanktionerna. I slutändan är problemet att vi gjort oss så beroende till Ryssland från första början. Kreml använder redan nu detta beroende emot EU, när de försöker tvinga medlemsstater att köpa naturgas med rubler i stället för euros eller dollar.
Till sist så handlar inte besvikelsen med Ikea om en skenhelig PR-kampanj. Det handlar om att Ikea genom sitt agerande upprätthåller västs beroende till Ryssland, och hjälper till att finansiera Kremls krigskassa. Detta måste upphöra. Vissa värden är helt enkelt viktigare än ett vackert bokslut, och nu när de öppet utmanas så måste vi försvara dem. Om man ändå talar om pengar så bleknar Ikeas och andra företags förluster i förhållande till de summor det rent monetärt kommer att kosta att bygga upp Ukraina igen. Försöker man prissätta även det mänskliga lidandet blir summorna snabbt ogripbara.
Att stå upp för det rätta gör ont och kommer att kosta pengar, men priset av ett fortsatt ryskt härjningståg in i Europa kommer kosta oss och de andra länderna mycket mer. Därför kan vi förvänta oss att Ikea och andra företag i Sverige drar sitt strå till stacken och försöker få slut på kriget med de möjligheter som de har att agera.