EU:s stats- och regeringschefer samlades i förra veckan för att utse de två högsta posterna i unionen. Toppjobben gick till polske Donald Tusk som valdes till ny permanent ordförande i Europeiska rådet. Som sin parhäst, EU:s permanenta representant i utrikesfrågor, får han italienskan Federica Mogherini. Det nya europeiska ledarskapet är både en framgång och en besvikelse.
Tusk har gedigen politisk erfarenhet. Hans politiska bana tog fart under kommuniståren i Gdansk där han engagerade sig som journalist i oppositionsrörelsen Solidaritet, som sedermera kom att spela en avgörande roll i Sovjetunionens fall och den polska självständigheten. Han var med och grundade det liberala polska partiet Medborgarplattformen och blev dess partiledare och tillika polsk premiärminister fram till dess att han blev belönad med sitt nya toppjobb.
Mogherini däremot är inte en lika känd figur. Att utrikesrepresentanten skulle bli en kvinna från vänstern var givet när det stod klart att rådet skulle ledas av en man från högern. Hon har visserligen varit ansvarig för de italienska socialdemokraternas utrikeskontakter under ett antal år, men att vara EU:s högste representant i utrikesfrågor är att simma i en något djupare bassäng än så. Att hon haft jobbet som italiensk utrikesminister i ett halvår gör inte saken bättre.
Därtill har hennes linje mot Europas största utrikes- och säkerhetspolitiska hot Ryssland varit mycket vek. Så sent som i juli besökte hon Ryssland och passade då på att bjuda in Putin till ett ekonomiskt möte i Milano. Sådana vänskapliga inviter lär knappast Tusk, som hela sitt liv kämpat mot kommunismen och Ryssland, vara särskilt road av.
Är det något som kommer vara viktigt de kommande fem åren är det just den europeiska linjen mot Ryssland och Vladimir Putin. Nu har den italienska regeringen senkommet riktat kritik mot Putins invasion av Ukraina. Men troligen öppnar man inte munnen av övertygelse utan för att man är av nöden tvungen. Det duger inte. Utan en stark övertygelse blir politikern en vindflöjel vars svängningar inte kan förutses.
Ett annat exempel på en vindflöjel med dimmig agenda i utrikespolitiken är Mogherinis partikollega på Sveavägen 68, Stefan Löfven (S). Han klappade ihop totalt under SVT:s partiledarutfrågning.
Löfven blev hårt pressad kring hur den utrikespolitiska linjen ska se ut i det Sverige han tänkt sig leda efter riksdagsvalet. När programledarna Anna Hedenmo och Mats Knutson frågade Löfven hur Islamiska statens framfart i Irak och Syrien skulle stoppas hade han inga svar utan lutade sig mot FN, som sin vana trogen ingenting gör. Däremot ville han förbjuda svensk-kurder som åker till Kurdistan från att strida i den kurdiska armén mot IS. Varför det är ett problem hade han svårt att formulera och återigen framstår den socialdemokratiske ledaren som politiskt vilse. Löfven borde förstå att det är rätt att strida mot IS, eftersom det är en människofientlig terrorrörelse.
Även Mogherini borde förstå att man inte bjuder Putin till Milano. Han kränker inte bara mänskliga rättigheter, utan hotar också säkerheten på kontinenten genom att invadera länder som vill närma sig den västerländska traditionen av marknadsekonomi och liberal demokrati.
Att ledande politiker helt tycks sakna sin kompass är anmärkningsvärt. Då ska de heller inte ha positioner där deras omdöme kommer prövas hårt. Mogherini lär påpassas av Tusk. Men frågan är vem som ska ta Stefan Löfven i kragen?