I januari 2018 kommenterade justitieminister Morgan Johansson (S) det då rekordhöga antalet skjutningar, 324 stycken, med att risken för tredje man var väldigt, väldigt liten och att de gängkriminella har sina mål.
Nyligen fick statsministern fick en fråga under en presskonferens om den mördade polismannen i Göteborg. Den utländska journalisten undrade hur man pratar med sina barn om det som hänt. Svaret från Stefan Löfven (S), fritt översatt till ”det är inte som om de kommer bli dödade snart eller något”, får nog räknas som årets mest olyckliga självuppfyllande profetia.
För barnen i de utsatta områden måste just vara rädda för att bli skjutna när de leker på gården. Det är med avgrundsdjup hänsynslöshet och iskall känslokyla som de gängkriminella trycker på avtryckaren, trots att barn befinner sig i området.
Många trodde nog att botten var nådd när en mamma sköts i huvudet på öppen gata med sin bebis i famnen år 2019. Eller att vändningen skulle komma när en tolvårig flicka dödades på en rastplats förra året. Kanske tyckte man att polismannen som sköts på gatan i Göteborg var en upptrappning i våldet med tanke på symbolvärdet. Att lekande barn då blir måltavla i gängskjutningar är ur det perspektivet troligen inte det sista steget på väg ned mot botten.
Men det är ytterligare bevis för att vi kan lägga tesen att oskyldiga inte drabbas av gängkriminaliteten i det runda arkivet. Det stämmer helt enkelt inte.
Då blir diskussionen om straff än mer viktig. Även här saknas brottsofferperspektivet. I debatten om höjda straff framhävs att de inte har någon preventiv verkan eftersom kriminella inte avhåller sig från att begå brott på grund av straffet. Det må vara sant men det är att tappa bort offrets upprättelse. Att straff återställer den moraliska jämvikten som rubbades när någon bestämde sig för att begå ett brott. Lägg därtill att den som sitter i fängelse inte kan begå brott under tiden. Vår straffskala har dock inte följt med brottsutvecklingen och behöver en rejäl översyn.
Det tredje perspektivet på brottsoffer är upprättelsen via möjligheten till skadestånd. Det är välkommet att regeringen genom en utredning vill se över rätten till skadestånd för brottsoffer. Men hur sätter man ett värde på en förlorad barndom eller en förlorad familjemedlem?
Utredarens svar är att en anhörig kan få upp till 100 000 kronor i kombinerad anhörigersättning och skadestånd för sveda och verk. Etthundratusen kronor är vad ett liv är värt i Sverige. Att jämföra med de skadestånd som en gängkriminell kan få i de fall denne häktats för ett brott som sedan inte leder till åtal. En rappare satt nyligen häktad i tre månader och fick tilldelat 100 000 kronor i skadestånd av Justitiekanslern. Något skaver.
Det är dags att våra politiker sätter brottsoffret i fokus. Det gäller såväl i sin diskurs som i sina handlingar.