På onsdagen hölls riksdagens sista partiledardebatt innan sommaren och aktuella frågor avhandlades i snabba replikskiften. Även om Alliansen var på hugget, förtas fortsatt en del av kritiken mot regeringen av kommande votering om vårbudgeten, då allianspartierna ska släppa igenom den rödgröna regeringens budget i enlighet med decemberöverenskommelsen, DÖ.
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, som var tillbaka i talarstolen från sin sjukskrivning, drog som väntat nytta av DÖ för att försöka framstå som det enda verkliga oppositionspartiet. Åkesson försökte bland annat plocka poäng på att Moderaterna inte tagit sina nyligen meddelade migrations- och integrationsförslag vidare.
Anna Kinberg Batra (M) var trygg och saklig i sitt svar och förklarade att Moderaterna ser frågan om migration och integration som en helhet, medan SD saknar integrationspolitik och lösningar för fler jobb. För att begränsa SD:s sympatier – och vinna egna – är det sannolikt mer konstruktivt att just förhålla sig lugnt och sakligt, än att som exempelvis miljöministern, och tillika vice statsminister, Åsa Romson (MP) låta bli ett ta Åkesson i hand efter ett replikskifte.
Statsminister Stefan Löfvens (S) felsägning i debatten om föräldraförsäkring, då han kallade Åkesson för kristdemokrat, vilket nästintill framstod som planerat, visade inte heller på någon toppform från statsministerns sida.
Desto fler skratt frammanade Löfven i kammaren när han anklagade Moderaterna för att inte hålla ordning och reda i ekonomin. Välskötta statsfinanser var både den förra regeringens och är nuvarande M-lednings huvudprioritet, till skillnad från den rödgröna regeringen som vill tumma på överskottsmålet och höja skatterna. Mer träffsäker var i stället folkpartiledaren Jan Björklund som bjöd på repliker som att det snart är ”fler i Sverige som tror på spöken än som tror på regeringens jobbpolitik”.
Jobben var, som ämnet ofta är, en av debattens centrala frågor. Löfvens återlanserade S-uttryck, om att man ska göra sin plikt och kräva sin rätt, är tilltalande. Samtidigt är det uppenbart att regeringen lär få svårt att nå sitt jobbmål när den inte bara saknar politik för att öka tillväxten och skapa jobb, utan dessutom river upp verkningsfulla reformer. De höjda ungdomsarbetsgivaravgifterna är ett typexempel på hur unga kommer att få det svårare och inte lättare att få anställning.
En fråga som inte riktigt tog fart i förra sommarens valrörelse, men som nu seglade upp i kammaren, var bostadsfrågan. I den talade Jonas Sjöstedt (V), förvisso med uppskruvad vänsterretorik, oväntat klarspråk i sitt förespråkande av att trappa ned ränteavdraget: ”Ibland måste man också göra det som är lite obekvämt.” De orden fungerar faktiskt också som ett medskick till samtliga partier att fundera på över sommaren.