Rekordmånga poliser väljer att lämna kåren – dubbelt så många som för tio år sedan. Sedan årsskiftet har över 100 poliser tappat motivationen och sagt upp sig. Orsakerna varierar rimligtvis, men att Polismyndighetens organisatoriska problem har något med saken att göra är bortom allt tvivel.
Poliskåren har de senaste åren inpräntats att allt skulle bli bättre när 21 myndigheter omvandlades till en enda. Så har det inte blivit. Att friktion uppstår vid stora organisationsförändringar är ofrånkomligt och ännu har många pusselbitar inte kommit på plats. Frustrationen inom kåren har emellertid längre och djupare rötter än den stora polisreformen vid årsskiftet.
Förändringsprocessen har dock inte underlättats av att de politiker som beslutade den inte har varit villiga att täppa till konstaterade miljardhål. Detta ”löstes” i stället av att Polismyndigheten lovade att sänka kostnaderna. Budgetmarginalerna har blivit därefter och det finns inte utrymme för extraordinära händelser. Paralleller till Försvaret låter sig dessvärre enkelt dras.
En metod för att sänka kostnaderna har blivit att bryta tidigare löften om högre löner. Detta har nyanställda vid Polisregion mitt fått erfara. Förra årets löfte om ingångslöner på 24 500 kronor har redan svikits. Det kan tilläggas att löneutvecklingen för poliser rent allmänt inte heller är något att hurra för.
Varför många poliser väljer att lämna kåren finns det ingen omfattande studie av. De många vittnesmålen om låg lön, trög organisation, bristande karriärmöjligheter, ringa uppskattning, missnöje med ledningen, tysthetskultur, och så vidare, ger emellertid inget smickrande helhetsintryck.
”Både lite sött och salt”, så sammanfattar rikspolischefen Dan Eliasson i myndighetens tidning förändringsarbetet (Svensk polis 6/2015). Om myndighetens egen megafon uttrycker sig så förstämt vet man att läget inte är det bästa.
En mer vardagsnära beskrivning står Polisförbundets ordförande Lena Nitz för, vars uppgift är att främja polisernas intressen: ”Hårt arbetande och lojala poliser har betalat ett högt pris för att få verksamheten att rulla i ett ooljat maskineri” (Polistidningen 3/2015).
Det övergripande syftet med polisreformen är att effektiviteten ska bli bättre, med bättre utredningsresultat som följd. Sedan årsskiftet har utredningsresultaten försämrats. Det förklaras sannolikt av att det pågående förändringsarbetet, som förvisso knappast underlättas av att uppdragsgivaren behandlar myndigheten styvmoderligt och att den senare gör detsamma mot sina anställda.
Personalomsättning är per definition ingen nackdel, tvärtom. Men att så många poliser tycks lämna kåren på grund av missnöje är allvarligt. Poliskåren, som utgör demokratins yttersta garant i fredstid, med sin hälsa som insats, förtjänar att uppvärderas. Om inte politikerna respekterar poliserna, hur kan allmänheten förväntas göra det?