Ledare: Populism eller extremism

Det går undan i finsk politik. I samband med att Sannfinländarna höll partikongress i helgen byttes först partiets ledning ut och politiken blev i ett slag mycket mer främlingsfientlig. Med anledning av detta föll regeringssamarbetet samman. Statsminister Juha Sipilä (C) skulle i tisdags eftermiddag ha träffat president Sauli Niinistö för att lämna in regeringens avskedsansökan. Tidigare på tisdagen meddelade dock plötsligt 22 av Sannfinländarnas 38 ledamöter att de bryter sig ur partiet och bildar en ny riksdagsgrupp som vill fortsätta regera.

De risker som framhölls inför att Sannfinländarna erbjöds att ta plats i regeringen har besannats. Över en helg kapades partiet av sin extrema falang och politiken förändrades därefter. Timo Soini, partiets ordförande fram till helgens kongress samt Finlands utrikesminister, grundade Sannfinländarna ur det konkursade Landsbygdspartiet 1995. Han har sina avigsidor men är en relativt traditionell landsbygdspopulist.

Soinis efterträdare på partiledarposten är Jussi Alla-aho, Europaparlamentariker som är dömd för hets mot folkgrupp. Därtill är han en sällsynt hetlevrad svenskhatare. Partiets nye förste vice ordförande Laura Huhtasaari har i en intervju sagt sig ha daglig kontakt med Marion Le Pen, Front Nationals Marine Le Pens systerdotter som nyligen har hoppat av sina politiska uppdrag då hon anser att hennes moster inte är tillräckligt hård. Partiledarbytet har gjort att Sannfinländarna har gått från att vara ett populistiskt parti till att bli ett extremistiskt sådant.

Finländska Centern och Moderaternas finländska systerparti Samlingspartiet vägrade att fortsätta regera tillsammans med de nya Sannfinländarna. En sund reaktion. Regeringsombildning stod därmed för dörren när beskedet kom att Sannfinländarnas tre ministrar tillsammans med 19 andra ledamöter bryter sig ur partiet för att kunna fortsätta i regeringen och genomföra det reformprogram som har inletts. Förhandlingarna mellan den nya gruppen Uusi vaihtoehto, på svenska Nytt alternativ, och C och Samlingspartiet är ännu i gång vid denna texts tillkomst.

Det inträffade kan verka paradoxalt. Det är visserligen ett känt mönster att populistiska partier som tas upp i regeringsställning tenderar att gå kräftgång i opinionen. Det har setts i många länder, exempelvis i Norge. Populister som håller sig utanför regeringsrollens krav på verklighetsbasering lyckas bättre, ett exempel på det är Dansk Folkeparti som valt att hålla sig i en stödjande roll och har fortsatt att växa.

Timo Soini och hans ministerkollegor från Sannfinländarna har dock av allt att döma gjort bra ifrån sig i regeringen. Deras problem var att de gick till sängs med extremister som de inte klarade av att hantera. Det kan jämföras med att SD skulle ha tagits över av sitt tidigare ungdomsförbund. Jimmie Åkesson och övriga partiledningen har dock hanterat det hotet genom uteslutningar. Det är därmed osannolikt att det som nu hänt Sannfinländarna också skulle hända Sverigedemokraterna.