Ledare: Räds inte monarkins unika natur

Samtidigt hävdar monarkimotståndare att den kritik det brittiska prinsparet Harry och Meghan riktat mot det brittiska kungahuset även kommer att påverka det svenska. Men medan kungahusens mystik och brist på sedvanlig insyn skrämmer många, spelar det en viktig tudelad roll – i sin synlighet likväl som sin osynlighet.

När hertiginnan Meghan talade ut om vad hon upplevt inom det brittiska kungahuset var många snabba att acceptera hennes sida av berättelsen som sanning. Att gemene man inte erkänner att det finns två sidor är däremot inte förvånande när det gäller monarkin. Meghans narrativ får bekräfta både en farhåga och önskan om att det är ondska och förtryck som måste dölja sig bakom kungahusens mystik. Emellertid behöver allt som är fördolt inte vara av ondo.

I sann demokratisk anda vill vi veta allt som försiggår inom alla institutioner. Men monarkin är unik och mystisk, svårförståelig och avlägsen för gemene man. En typ av mänskligt skapad helighet. Genom att inte rannsaka och blottlägga kungligheters allra mest privata angelägenheter, eller deras mindre goda sidor som människor, kan de högthållas som de förebilder de är i sina ämbeten. De kan inom formalitetens ramar träda fram när vi behöver dem, och bidra med stabilitet och trygghet utan politisk färg.

Att respektera en traditionsenlig institution är främmande i ett samhälle vars högsta värden ligger i individens frihet och folkstyre. Men det finns också ett värde i det som inte bara förkroppsligas i en individ – i det som byggdes upp en gång för länge sedan, vars levnad sträcker sig över sekel. Därifrån får en långlivad institution, som i detta fall också är välfungerande, sitt värde och legitimitet.

Den andra rollen kungligheter har är i högsta grad offentlig, och spelar även den en påtaglig roll. Särskilt tydligt blir det i fallet med torsdagens minnesgudstjänst som kungen själv tagit initiativ till. När styrande politiker och myndighetspersoner pekar på dödsfall som stela siffror och fokusera på åtgärder, kan regenten träda fram och bidra med etiska och existentiella aspekter, gemenskap, förståelse och andlighet.

Istället för konstant granskning, som präglar vilken myndighet som helst, bygger monarkin på tillit. Den är också demokratiskt legitim, eftersom det inte finns något stöd för att avskaffa den. Kanske är förutsägbarheten och kontinuiteten det som väger upp mystiken och avlägsenheten. Precis det som behöver vara synligt och tydligt, är det: vem som är monark nu, vem som är efterföljare, och att de sköter sina åtaganden.

Minnesceremonin är ännu ett exempel på att kungahuset och regeringen inte är substitut – de är komplement. Kungligheterna skapar enhet och visar folket att de är sedda. Och även mystiken kring kungahusen, det vi inte ser, har ett värde som kan leva vidare i ytterligare sekel.