I helgen rapporterade SVT om att förre statsministern Fredrik Reinfeldt får ett avgångsvederlag på 156 000 kronor i månaden samtidigt som hans aktiebolag uppges ha dragit in över två miljoner kronor. Reinfeldt är en populär föreläsare som enligt SVT kan ta upp till 100 000 kronor för ett framträdande. Mycket pengar för de flesta, men lite pengar om man jämför med amerikanska ex-presidenter.
Värt att notera är att Reinfeldt lämnade riksdagen i början av året. Genom att lämna sin plats innan han fyllde 50 – i augusti – så avsade han sig i praktiken mycket stora summor som han annars hade haft rätt till genom inkomstgarantin för riksdagsledamöter.
Det som är problematiskt är att dessa ersättningar – avgångsvederlag, statsrådspension och inkomstgaranti – är tänkta att minska om man samtidigt får lön från annat håll. Men så länge pengarna stannar kvar i ett bolag och inte tas ut som lön görs ingen sådan avräkning.
Detta utnyttjade även Göran Persson och en granskning visade att han följt reglerna. Det är alltså inte fråga om något fusk som Reinfeldt gjort sig skyldig till. Däremot inbjuder systemet till att utnyttjas på ett sätt som uppfattas som att man kringgår systemet, vilket skickar fel signaler till medborgarna. Det skulle vara bättre att alla fick en viss summa oavsett om de har andra inkomster eller inte.
Systemet med pensioner för statsråd och riksdagsledamöter har de senaste åren gjorts mindre generöst. Men i grunden är det en bra princip att medlemmar av riksdag och regering har en ekonomisk trygghet en tid efter att de lämnat politiken.
Den som får frågan om att ställa upp på en riksdagslista eller att bli minister ska tacka ja till ett uppdrag där man som mest är säker på att ha uppdraget i fyra år. Motargumentet brukar då vara att lönen är hög för att kompensera denna brist på anställningstrygghet, och det är riktigt. Men det man lätt glömmer är att det för en del personer faktiskt innebär en lönesänkning att ta plats i maktens korridorer.
En återkommande diskussion är huruvida avgångna ministrar borde sitta i karantän en tid innan de kan ta ett uppdrag inom det område de styrt över på departementet. Här finns en konflikt eftersom det blir svårt att ställa sådana krav, om man samtidigt tar bort ersättningarna.
Sveriges Pensionärsförbunds tidning Veteranen räknade i fjol fram att regeringens medelålder låg på 45,5 år. Detta kan jämföras med 47,5 i Reinfeldts regering 2010, 48,6 i Göran Perssons regering 2002 och 51,6 år på Ingvar Carlssons tid. Det är sannolikt att Gustav Fridolin och Annie Lööf, båda 32 år gamla, inte stannar kvar i riksdag och regering tills de är 65 utan att de med många år kvar i yrkeslivet vill se sig om efter andra uppdrag. Allt eftersom snittåldern på våra folkvalda sjunker så kommer diskussionen om intressekonflikter och karantänstider intensifieras. Att då ta bort omställningsersättningarna vore fel väg att gå, men de behöver utformas så att medborgarnas förtroende för regelverket är intakt.