Moderaternas partiledaren Anna Kinberg Batra meddelade i januari att de vill lägga fram en gemensam alliansbudget. Och därmed öppna upp för ett regeringsskifte med passivt stöd av Sverigedemokraterna. Moderaterna kan också tänka sig att föra samtal med SD i enskilda frågor.
I sak var dessa ställningstagande inte särskilt problematiska. Men sedan dess har kritiken varit högljudd. I VT har politiska motståndare på olika nivåer bidragit med anklagelser mot moderata företrädare.
Riksdagsledamoten Krister Örnfjäder (S) gör sitt bästa för att med rikliga rasist- och nazistreferenser smeta brunfärg på kollegan Jörgen Andersson (M). Landstingsstyrelsens ordförande Anders Henriksson (S) försöker ställa M mot väggen och påstår samtidigt att Socialdemokraterna aldrig på någon nivå kommer att samarbeta med SD. Att det är just vad S gjort vid ett antal tillfällen i riksdagen är svårt att få ihop med retoriken.
På kommunnivå har Moderaterna sagt att man inte har stängt dörren för samtal och samarbete. Liberalerna var snabbt ute och kritiserade Moderaterna. Sverker Thorén (L) lät meddela att Liberalerna minsann inte samarbetar med SD och kan inte heller tänka sig det i framtiden.
Det är inte svårt att betrakta det som liknar en samordnad attack som ett cyniskt utnyttjande av hur man upplever opinionen. Det är inte heller svårt att peka på hyckleriet från flera partier. Men även om det är både lockande och nödvändigt att påvisa hyckleriet är det en lågt hängande frukt som riskerar att dölja själva sakfrågan.
En självklar utgångspunkt är att andra partier inte kan ansvara för vilka förslag SD väljer att stödja. Lika självklart är det att debatten om "samarbete" och "samtal" med SD måste nyanseras. I den upptrissade stämning som råder baseras debatten på känslor kring ett parti, istället för argument i sakfrågor.
Istället för att komma med svepande nazistreferenser behöver kritikerna formulera sina farhågor och sina åsikter mer exakt. De behöver redogöra för vilka politiska frågor de är oroliga för att andra partier samarbetar med SD om, och vilka konsekvenser de är rädda för. De måste också öppet rannsaka sig själva kring vilka frågor som faktiskt går att samarbeta med SD om.
Anna Kinberg Batras besked i frågan lämnade en del övrigt att önska. M har tidigare nämnt trafik och buller som områden där det borde gå att samarbeta. Det är svårt att tänka sig hur dessa frågor skulle leda till det främlingsfientliga moras som kritikerna högljutt varnar för. M:s positionsförflyttning innebär högst sannolikt inte att vi behöver vänja oss vid nazistiska vägskyltar och buller med sublima rasistiska budskap.
Låt oss därför tona ned debatten en smula. Faktiska problem löser vi genom att sakligt diskutera fakta.