Stämningen var på topp när Sverigedemokraterna hade sina landsdagar i Lund den gångna helgen. Åtminstone skenbart. Det är det normala vid denna typ av föreställningar.
När ett parti samlas på detta vis handlar mycket om att entusiasmera de engagerade som har rest dit från hela landet. I SD:s fall hade man förvisso även att formellt göra sig av med företrädare som inte har ställt upp på partiledningens linje, såsom Björn Söder. Ingen har undgått stridigheterna i SD, partiet har trots allt kastat ut hela sitt ungdomsförbund. På stämman var dock striderna över, det var bara efterdyningar kvar att hantera.
Jimmie Åkesson inledde således helgen med ett mycket oblygt hyllningstal till det egna partiet. ”Det som man för någon månad sedan använde för att beskylla oss för allsköns konstigheter som rasism och främlingsfientlighet. Nu är det plötsligt att ta ansvar", sade Åkesson från scenen. Budskapet återkom flera gånger under landsdagarna.
På sätt och vis har de rätt. Den förda politiken har förändrats väsentligt och utfallet ligger närmare vad SD har propagerat för än något annat. Men resonemangen som har lett fram till politiken är fortfarande annorlunda. Det kanske inte spelar någon roll nu, men det kommer det att göra i framtiden.
Nu räcker det heller inte att säga att trycket på Sverige måste minska för att få uppmärksamhet. Stora delar av SD:s politiska arena har blivit invaderad av andra partier. Och ska partiet behöva slåss om väljarna på andra politikområdet lär resultatet bli mer knapert.
Insikten om detta finns hos partiledningen. SD har redan gjort flera breddningsförsök, hittills har dock inget av dem lyckats särskilt väl. Dock har satsningen på fler kvinnor i synliga roller haft effekt. Julia Kronlid och Carina Herrstedt valdes till vice ordförande och SD:s jämställdhetspolitiska talesperson Paula Bieler har gjort det mesta av sin plattform.
Sverige står dock inför störa integrationspolitiska utmaningar. Där har Sverigedemokraterna inga lösningar. Det har partiet aldrig haft. Det gick att klara sig utan när SD var det enda parti som stod för en annan migrationspolitik än Miljöpartiets. Nu är läget dock ett annat, inte ens MP står i praktiken bakom sin gamla politik längre.
Symptomatiskt är att partiet inte heller verkar alltför brytt ens när denna nya verklighet är ett faktum. För att bredda politiken riktar man in sig på kriminal-, industri-, utrikes- och barnpolitik.
SD har jobbat sig fram till dagens position genom att ta upp en fråga som de andra partierna länge ignorerade men som vanligt folk märkte av. Nu verkar taktiken vara den motsatta. Den största utmaningen vi möter förefaller SD vilja tiga ihjäl. Det ska mycket till för att partiet ska lyckas behålla sina väljare under de förutsättningarna.