Skatterna äter oss ur landet

Har vi mat i kristid? Den frågan har upptagit generationer av politiker. Orsaken är att utan mat krackelerar samhället.

Coronapandemin har gjort att nationell livsmedelsförsörjning åter står högt upp på agendan.

Coronapandemin har gjort att nationell livsmedelsförsörjning åter står högt upp på agendan.

Foto: Vidar Ruud/TT

Ledare2020-05-05 04:00
Detta är en ledare. VT:s ledarsida är oberoende moderat.

Men efter kalla krigets slut och EU-inträdet blev nationell livsmedelsförsörjning alltmer ointressant i Sverige. Världen var plötsligt kornboden. Inte slätterna i Östergötland, Västergötland och Skåne. Coronapandemin har dock ändrat på allt. Nu ligger frågan om Sveriges livsmedelsförsörjning högt upp på agendan. Hos omskakade politiker infinner sig insikten att det kan bli brist på en del enskilda livsmedel redan till hösten, om det vill sig illa. Och då är coronapandemin trots allt mild som global farsot. En annan pandemi kan vara tio resor värre, vilket historien visar.

Att stärka den svenska livsmedelsförsörjningen är samtidigt inget som görs i en handvändning. Särskilt inte när landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) kommer dragandes med en strategi som har tjatats till leda i 25 år – och som varje dag visar sina brister i form av nedlagda lantbruk. Tre år med regeringens flaggskepp till livsmedelsstrategi verkar inte heller ha förändrat mycket i praktiken.

I SVT Nyheter (4/5) beskriver Jennie Nilsson att ”det finns en väldigt stor potential att både öka livsmedelsproduktionen, men också livsmedelsförädlingen och exporten.” Den här tanken – att Sverige kan förädla och exportera livsmedel och på så vis få svenska gårdar att gå runt – lanserades brett vid tiden för EU-inträdet. Det sades att Sverige skulle klara av konkurrensen på den gemensamma europeiska marknaden genom att erbjuda premiumprodukter. Nyckelordet var ”mervärden”. Den svenska matens mervärden skulle kompensera för det hårda skattetrycket och de många reglerna som gör det dyrare att producera mat här. Men strategin klarade inte krocktestet med verkligheten.

Nu producerar vi allt mindre mat i landet. Åkrar planteras igen. Ladugårdsdörrar stängs för sista gången. Och svenska konsumenter köper franska ostar och italienska charkuterier, i stället för svenska.

Ska Sverige återuppbygga en livsmedelsberedskap värd namnet finns det mycket gott att ta fasta på. Landet har av naturen givits goda förutsättningar för ett lantbruk där betande djur har en nyckelroll. Det finns många skickliga företagare som ligger i framkant av utvecklingen – där måste de vara för att ha en chans i den mördande konkurrensen. Men de blir allt färre för varje dag.

Priset på maten i butik kompenserar inte för det samlade skattetrycket och regelbördan. Det är svårt att attrahera såväl ungdomar som arbetskraft till de gröna näringarna. Och i händelse av kris saknas en organisation för att styra produktionen, vilket är ett långt allvarligare problem än att det inte längre finns beredskapslager av diesel och traktordelar.

Ska Sverige återfå en robust livsmedelsförsörjning behövs mer än en papperslunta till livsmedelsstrategi och landsbygdsministrar med svagt politisk inflytande. Vill vi säkra svensk mat på bordet i framtiden krävs det lägre skatter och färre regler.