Statsminister Ulf Kristersson (M), energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) samt Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson (SD) håller en gemensam pressträff om det svenska försvaret och vårändringsbudgeten.
Regeringen satsar ytterligare 300 miljarder kronor på försvaret de kommande tio åren.
Det är den största militära upprustningen sedan kalla kriget, enligt statsminister Ulf Kristersson på onsdagens pressträff.
Satsningen är behövlig, tyvärr. I öst har vi ett hotfullt Ryssland. I väst ett opålitligt USA. Och i mitten sitter vi – och trodde att vi skulle vara säkra efter Nato-anslutningen.
Att försvarsanslagen skruvas upp för att nå 3,5 procent av BNP år 2030 är därför inte ett val. Det är en nödvändighet. Och det är rätt att regeringen redan nu lägger pengar på bordet. Förhoppningsvis kan det även gynna Sverige att vi snabbt vill anpassa oss till det amerikanska kravet att Nato-länderna ska lägga mer pengar på försvaret.
Det är dock stora pengar som totalt sett ska fram varje år. I dag läggs 143 miljarder kronor på försvaret, vilket motsvarar cirka 2,4 procent av BNP. Ska vi upp till 3,5 procent behövs ytterligare 60-70 miljarder kronor om året.
Var ska då pengarna komma ifrån? Till en början ska staten låna för att få ihop till finansieringen. Men i längden är det inte hållbart.
Vi bör därför vara inställda på att vi kommer att behöva göra uppoffringar för att finansiera försvarsupprustningen. Den stora frågan är inte om staten ska dra in på något – utan vad. Och vem som ska betala.
Vänstern lär som alltid ha den enkla lösningen att höja skatterna. Att låta de rika betala, som det heter. Problemet är bara det att höjda skatter inte alltid ger pengar som förespeglas.
Ta höjd skatt på arbete som exempel. Ju mindre det lönar sig att jobba desto mindre motiverad blir sjuksköterskan eller snickaren att hoppa in och jobba en helg. Och höga skatter på enbart höga inkomster kan få en del yrkesgrupper att gå ner i arbetstid. Varför stressa sönder sig som allmänläkare på heltid, om alternativet är en dag ledigt i veckan och ungefär samma pengar på kontot varje månad?
Samma sak är det med skatter som på olika sätt riktas mot stora bolag och företagsägare. Blir skatterna för höga är det lätt att flytta. Och då blir det inga pengar alls till statskassan.
Det går såklart att kritisera om förmögna svenskar eller bolag hotar med att lämna landet om skatterna höjs. Samtidigt går det inte att göra något åt hur världen ser ut. Många företag kan inte för sin långsiktiga konkurrenskraft skatta betydligt mer än sina konkurrenter – för då är det snart kört.
Vi står inför den största militära upprustningen sedan kalla kriget. Alla kommer att märka av det.
Den minst skadliga skatten som det går att skruva på är nog momsen. Det som går att göra är att införa en enhetlig moms samt att bredda skattebasen. I dag är stora branscher undantagna moms. Dit räknas bostäder, spel, banker, försäkringsbolag, sjukvård, utbildning och offentlig sektor.
Enligt beräkningar från 2019 skulle bara en enhetlig moms på 25 procent inbringa 50-60 miljarder kronor till staten. Samtidigt skulle en sådan förändring också ha svåra baksidor. Idag är matmomsen på 12 procent och en höjning skulle ytterligare tynga hushållen. Det skulle även bli ett hårt slag mot kulturområdet om momsen höjdes från dagens 6 procent till 25 procent. Det kan vara slutet för många mindre kulturinstitutioner.
Men om höjd skatt generellt är en dålig idé för att finansiera försvarsutgifterna, vad återstår?
En förhoppning kan vara att svensk ekonomi som helhet växer. Att värdeskapandet ökar. Och att det därmed kommer in mer pengar till staten utan att något måste göras.
Att en högkonjunktur ska rädda oss kan vi dock inte räkna med. Därför bör även andra alternativ utredas. Det som då återstår är besparingar.
Det finns också pengar att ta av. Offentlig sektor samlar varje år in 2 500 miljarder kronor.
En av de lägst hängande frukterna är att skrota rotavdraget. Det skulle ge 12 miljarder kronor till statskassan årligen.
Att låta rotavdraget gå i graven vore på många sätt synd. Det är en framgångsrik reform från Alliansregeringen, som har fått bort svartarbete i byggsektorn och möjliggjort standardhöjningar i svenska hem. Men i det läge vi nu befinner oss – när försvarsanslaget måste öka – talar mycket för att rotavdraget kommer att behöva tas bort.
Att låna pengar till upprustningen av försvaret är inte hållbart i längden.
Något annat som bör övervägas är en inkomstprövning av barnbidraget, och att låta bidraget enbart gå till de hushåll som verkligen behöver det. I en sådan reform skulle det även gå att höja bidraget till de som fortsatt kvalificerar till det, som ett svar på att hälften av alla ensamstående föräldrar med låg inkomst har svårt att få pengarna att räcka till näringsrik mat till barnen. Risken är dock att ökad byråkrati kring barnbidraget äter upp stora delar av besparingarna.
Det skulle även vara möjligt att minska ränteavdraget. Det kan ge 30-40 miljarder kronor, enligt experter som Dagens Industri har talat med. Samtidigt kan minskat ränteavdrag bli ett hårt slag mot många redan deppiga hushåll, som kämpar med räntorna på en halvtaskig fastighetsmarknad. En sådan reform kan därför behöva vänta tills hushållen ser ljusare på framtiden än just nu.
En annan möjlig besparing är att sänka utlandsbiståndet. Och det finns nog skäl att se över storleken på det. Samtidigt bör säkerhetspolitiska överväganden göras kring biståndet.
När det amerikanska biståndet, genom USAID, försvinner uppstår ett ännu större behov i många länder. Att i det läget dra ner på svenskt bistånd kan vara svårt.
För om många europeiska länder minskar sitt bistånd samtidigt som USA skrotar USAID ökar risken för svält och sjukdomsspridning i fattiga länder. Framtidsutsikterna försämras också i mottagarländerna. Något som leder till omfattande mänskligt lidande – och ökar risken för ännu en flyktingkatastrof på Medelhavet.
Det finns också en risk att Ryssland använder sårbarheter i fattiga länder för att destabilisera Europa, genom att skapa ett stort migrationstryck. Precis det som hände när ryssarna bombade syriska städer i samband med migrationskrisen 2015. Det är också det som riskerar att hända igen om Ryssland flyttar trupper till Afrika, den dag det blir ett varaktigt vapenstillestånd i Ukraina.
Sammantaget kan vi konstatera att det inte finns några lätta sätt att få tag på pengarna som behövs till försvarsupprustningen.
En sak kan vi dock trösta oss med. Offentlig sektor drar årligen in enorma summor, så det finns pengar att ta av.
Att höja skatten bör inte vara ett alternativ.