Författaren Lars Gustafsson myntade en gång begreppet problemformuleringsprivilegiet för att beskriva Socialdemokraternas särskilda ställning i svensk politik. Idag är dess privilegium nästan det omvända. S behöver inte formulera vilken politik det vill föra, det räcker att anmäla önskemålet att fortsätta regera.
Det är problematiskt ur ett demokratiperspektiv. En valrörelse är ju tänkt att ge väljarna en möjlighet att informera sig om vad olika partier vill.
Men Magdalena Andersson (S) vill inte ens berätta vilken regering hon önskar leda. Det enda hon lovar är att inte samarbeta med Sverigedemokraterna. Hon säger vagt att hon saknar kamraterna i Miljöpartiet, att hon anser att Vänsterpartiet är problematiska, men att hon inte vill dra upp några röda streck. Om Centerpartiet talar hon helst inte, vilket kanske är naturligt då Annie Lööfs krav för att regera med S i praktiken är att S inte driver socialdemokratisk politik.
Vi vet heller inte vilka skatter Magdalena Andersson tänker höja. Att hon måste höja dem vet vi. Försvaret är lovat stora tillskott efter att ha använts som budgetregulator under många år. Därtill vill S höja a-kassan. Lågt räknat handlar det om utökade utgifter på runt 45 miljarder om året. Några marginaler finns inte. Redan idag lånar staten av sig själv för att täcka utgifterna. Ekonomin ser att vara på väg mot kärva tider och Socialdemokraterna vill inte prioritera i statens utgifter genom att peka på något område där man kan skära ned.
Kvarstår gör att höja skatten. Och Magdalena Andersson har redan antytt att de som tjänar mest gärna kan få betala lite mer. Moderaterna och andra i oppositionen fruktar att en återinförd fastighetsskatt står på menyn när väl valrörelsen är över. Magdalena Andersson har avfärdat tanken på fastighetsskatt som absurd. Men samtidigt kampanjar LO just för en sådan.
Om S skulle förlita sig på statlig inkomstskatt för att få in pengarna till budgeten skulle brytpunkten för statlig inkomstskatt behöva sänkas långt ned under 40 000 kronor i månaden och därmed påverka väldigt många hushåll.
Väljarna borde kräva att få veta vilka skatter regeringspartiet planerar att höja. De flesta sitter redan och räknar på hur de ska klara att betala elen i vinter, och hur de ska klara att ha kvar bilen. Kommer det höjda inkomstskatter eller återinförd fastighetsskatt på det vill nog folk gärna ha en förvarning. Det är det minsta en väljare kan kräva av ett anständigt parti.
Att Magdalena Andersson inte vill säga något om vilken politik hon tänker föra kallar Sveriges Radio för att hon vill ha ”ett öppet mandat” (9/8). Det får sägas vara ett hovsamt nyspråk. Vilken annan partiledare än en socialdemokratisk hade kunnat komma undan med att säga att hon vill vänta till efter valet med att bestämma sin politik?
Visst, Socialdemokraterna kan inte veta hur mandaten fördelas eller vilka utmaningar som väntar under mandatperioden. Men det gäller ju för alla partier i alla val. Demokratin skulle inte fungera om alla gjorde som Socialdemokraterna.