Först ut var förslaget om hemlig dataavläsning, som inrikesminister Mikael Damberg (S) på tisdagen skickade iväg på remiss till Lagrådet.
Ytterligare punkter på regeringens lista över kommande åtgärder gäller även skärpta straff, men inte minst socialtjänstens arbete med att förebygga och tidigt hindra att barn inleder en kriminell bana. Bland annat ska det bli lättare att påbörja insatser för ett barn utan föräldrarnas medgivande.
Det är uppenbart för de flesta att den bästa utvecklingen för alla är om barn och ungdomar i riskzonen kan styras undan från kriminalitet. Flera fall med ungdomar som tidigt börjar begå brott, och fortsätter med det, visar dock att socialtjänstens insatser uppenbarligen inte har fungerat för just dem. Detta har dessvärre lett till att flera företrädare för socialtjänsten intagit försvarsställning, i stället för att vara självkritiska.
I debattartiklar i, bland andra Dagens Samhälle (17/10) och Göteborgs-Posten (22/10), framhålls att det är stöd och inte straff som kommer att hjälpa unga ur kriminalitet. Stödet ska då vara i form av olika insatser och behandlingsformer där ungdomen själv ska inse värdet av att leva sitt liv på rätt sida lagen.
Visst är det så att socialtjänstens insatser fungerar för många. Av de hisnande 35 procent (Brå 2018) av pojkarna i årskurs nio som 2017 uppgav att de begått våldsbrott det senaste året har uppenbarligen inte alla fortsatt på det spåret. En del har säkerligen hjälpts av just socialtjänsten.
Problemet är att tonåringar som begår brott ofta inte är i början på sin bana, utan påbörjade det beteendet flera år tidigare. Då säger det sig självt att socialtjänstens förebyggande och tidiga insatser kommer alldeles för sent. En tonåring som redan vunnit en kriminell status lär vara svår att locka över på rätt sida enbart genom stöd och stöttning. I dessa fall bör socialtjänsten kunna inse sitt misslyckande.
När företrädare för socialtjänsten fördömer frihetsberövande av unga kriminella lyser dessutom brottsofferperspektivet med sin frånvaro. Oavsett om sådana straff leder till att förövaren därefter fortsätter begå brott eller inte, är det uppenbarligen så att socialtjänstens stödinsatser inte har fungerat för den personen. Då kan mer eller mindre frihetsberövande påföljder åtminstone förhindra att fler personer rånas eller misshandlas av den förövaren under en viss tid. Och det gör att ännu yngre barn i området ser att kriminalitet får konsekvenser.
Om regeringens åtgärder mot gängkriminaliteten ska bli effektiva är socialtjänstens insatser en bärande del. Men det kommer inte att fungera om dess företrädare fortsätter att försvara uppenbara misslyckanden.