En södra infart till Västervik har debatterats sedan 1950-talet. Frågor likt denna får ibland ett eget liv. Gång på gång får den luft under vingarna, likt fågel Fenix, trots att den till synes varit självdöd i perioder. Långsamt har diskussionen gått från att handla om huruvida det ska byggas en södra infart till att handla om när, hur och till vilken kostnad den ska byggas.
Varför vi ska ha en södra infart är sedan länge en undanskymd fråga i debatten. Sårbarheten i krissituationer - vilket under tidigare livscykler av debatten framstod som det tyngst vägande skälet - hade kunnat lösas på annat sätt. Ett förslag på detta blev nyligen bortplockat från dagordningen med hänvisning till att det ändå ska byggas en södra infart.
En reell förbättring som däremot är svår att skapa på annat sätt handlar om att avlasta den allt högre trafikbelastningen genom centrum. Utöver denna möjliga förbättring finns mest en vag känsla av tidsbesparing och tillväxtskapande.
Idag flyger frågan om den södra infarten högre än någonsin och synes närma sig ett evigt liv. De stora partierna verkar överens om att den ska byggas. Det som är nytt i vår tid är att det framstår som allt mer klart att Trafikverket - staten - inte tänker bidra med finansiering inom överskådlig tid.
Men statens ointresse av projektet har inte minskat ledande kommunpolitikers beslutsamhet. Kommunalråd Kronståhl har på senare tid uttryckt en förståelig frustration över Trafikverkets inställning. Och en mer svårförståelig vilja att bränna av ett par hundra miljoner av kommuninnevånarnas pengar i projektet.
Att kommunens och Trafikverkets förstudie från 2010 slår fast att investeringen skulle vara samhällsekonomisk lönsam är ett gott argument gentemot Trafikverket för att staten ska stå för investeringen. Det är däremot inte ett tillräckligt argument för att kommunen själv ska gå vidare och finansiera den på egen hand.
Investeringar i infrastruktur kan mycket väl skapa tillväxt. Men det räcker inte för att det ska vara ett klokt beslut. Man måste också jämföra med alternativa investeringar och dess konsekvenser på tillväxt och livskvalitet. Ur ett kommunalt perspektiv bör fokus i första hand ligga på att staten ska stå för investeringen.
Emelie Värja, forskare vid Örebro Universitet, har studerat olika typer av kommunala investeringar och dess inverkan på tillväxten. En allt för hög andel investeringar i infrastruktur visade sig intressant nog ha negativ effekt på tillväxten. Däremot hade satsningar på barn- och äldreomsorg positiva effekter på tillväxten. (En tänkbar förklaring är att när människor upplever att privatlivet fungerar kan de jobba mer och på så sätt skapas tillväxt.)
Det är en tänkvärd lektion. Risken är att vi ständigt funderar på hur vi ska få tillväxt i framtiden, genom storslagna investeringar, så att vi aldrig kommer fram till nödvändiga investeringar i kommunens kärnverksamhet - de som påverkar vår livskvalitet här och nu.