Bomben har detonerat. Sverigedemokraterna har blivit största parti i Yougovs senaste mätning.
Mätningen har på goda grunder ifrågasatts då mätmetoden, självrekryterad webbpanel, inte är helt tillförlitlig utan ger väljare som kan antas vilja sända en signal ökad möjlighet att göra det. Men kritiken är i grunden ointressant. Det relevanta för svensk politik är inte exakt hur stora Sverigedemokraterna verkligen är utan partiets fortsatta trend uppåt i opinionen.
Övriga partier förmår inte bryta uppgången. Det svenska offentliga samtalet har inte heller lyckats. Istället fortsätter bruket att rasiststämpla, klistra på SD-etikett eller anklaga för SD-medlöperi närhelst någon närmar sig SD:s kärnfrågor. Metoden garanterar SD fortsatt politiskt monopol på medborgarnas intresse och oro för migrationsfrågor och fortsatt uppgång i opinionen.
Tyvärr har politiken och tyckareliten avskärmat sig från den diskussion som förs i samhället. Idag är det i tiggerifrågan inte bara enskildas rätt att leva hur de vill som diskuteras runt fikaborden. Folk funderar på vad de dagligen möter och om de vill att tiggeri ska vara tillåtet. Man funderar också på konsekvenserna, om man exempelvis vill ha stadsomvandlingen tiggeriet för med sig där man själv undviker det offentliga rummet för att exempelvis handla i tiggarfria externa köpcentrum. Svaren partierna ger på medborgarnas farhågor leder inte väljarströmmarna bort från SD och då fortsätter SD att växa.
På liknande vis är det i invandringsfrågan. Medborgarna är inte blåögda. Man ser i första ledet mottagningsproblem, såsom kostnader och kulturellt betingade konflikter. Och sedan tittar man naturligtvis vidare på hur integrationen fungerat hittills. Man oroas över kriminalitet, långa tider till arbete och bristande deltagande i samhället. De seriösa partierna ger inte heller här svar på medborgarnas funderingar och då vänder man sig någon annanstans, inte med glädje utan snarare som en signal.
SD:s uppgång bygger dock på så pass misskötta politikområden att relativt enkla och självklara åtgärder kan ge stora resultat. En början är att låta lagen och rättighetskatalogerna gälla lika för alla. Självklarheter för den som växt upp i Sverige är att nedskräpning med avfall eller avträde i det offentliga rummet inte accepteras utan lagförs. Att ockupation av annans mark inte löses genom att kommunerna tillhandahåller fria uppställningsplatser. Att myndigheterna inte ser mellan fingrarna när personer vistas här längre än den lovliga tiden om tre månader.
Liknande är det inom invandringspolitiken. Fokusera på de som ska ha hjälp, exempelvis genom att direktavvisa personer till säkra länder. Kräv att asylsökande kan styrka sin identitet med id-handlingar. Listan kan göras mycket längre och har den gemensamma nämnaren att politiken måste återupprätta förtroende för statens vilja och förmåga på området. Annars kommer området förr eller senare svepas bort i en inhuman politikomsvängning.