Medan konsensusen darrande har vuxit fram har också olika lösningar presenterats. Lagar har stiftats om utreseförbud, barnäktenskapsbrott och nu föreslår regeringsunderlaget en lag om barnfridsbrott som ska inverka på hedersrelaterade brott. Samtidigt är det nödvändigt att ställa sig frågan om det är möjligt att helt lagstifta bort en kultur.
Ett nyckelord vid hedersrelaterad lagstiftning tycks vara ”signalera”. Det handlar om att ge ”en tydlig signal om att det inte är okej” som exempelvis Åsa Lindhagen (MP) sa 2019. Men signaler räcker inte om brotten inte anmäls eller utreds ordentligt. Även lagstiftningens kritiker har inte helt förvånande förespråkat vassare lagstiftning. Men om stora grupper har en konsensus kring att stå utanför lagstiftningen når den sällan dit in, även om den klockrent skulle ringa in ett problem.
Under presskonferensen om barnfridsbrott lyfter Juno Blom (L) exemplet om en farbror som slår ett av sina syskonbarn med hedersrelaterat motiv. Han skickar då en signal till de syskon som bevittnar brottet att man blir straffad av släkten för vissa handlingar. Enligt den föreslagna lagen skulle farbrodern behöva betala skadestånd till syskonen. Men vem skulle anmäla brottet? Och på vilket sätt löser en summa pengar de värderingar farbrodern inpräntar i barnen? Dessutom borde det vara illa nog att han över huvud taget slår ett barn.
Om brotten inte anmäls blir inte heller någon fälld. Och även de som fälls kan, som hederskulturföreläsaren Soheila Fors uttryckt det, komma ut ur fängelset som hjältar för att de upprätthållit släktens heder. På så sätt riskerar brott att fortgå utan att märkas, och de som märks riskerar att inte göra signifikant skillnad på kulturen som sådan. Detta visar på att få hedersbrott ser dagens ljus och att goda krafter därför behöver komma inifrån själva hederskulturen.
Här behöver politiken göra sitt, med stöd och skydd för de som sliter sig loss från hedersförtryck och kanske hotas till livet. Samtidigt behöver det svenska samhället, som så ofta refereras till när nya lagar föreslås, visa tydligt vad alternativet är. Vad ska fylla tomrummet efter de värderingar man lämnar bakom sig? Egenmakt och frihet, absolut. Men vad mer?
Nog behöver eftertanke och möda ägnas åt att bygga en samhällsgemenskap i vårt land som nu präglas av många olika kulturer. Denna samhällsgemenskap måste upplevas bättre än den kultur man redan har. Att betona att varje enskild person har en egen roll att spela i samhället, att varje människa har ett okränkbart värde, och erbjuda gemenskaper som är närande och frivilliga är en god början.
Hoppet om att lagstifta bort hela hederskulturen är naivt, även om lagarna kan vara en tacksam hjälp för de som brutit sig loss. Goda incitament för detta måste ges genom att visa vad ett liv i svensk samhällsgemenskap kan vara.