Fredrik Reinfeldt (M) kan få se sig besegrad på söndag. I sådana fall kommer han kliva ner från valvakans scen som den meste borgerliga statsministern någonsin.
Reinfeldt och hans allianskollegor varit synnerligen framgångsrika under sina åtta år vid makten. Nu satsas det mer pengar än någonsin tidigare på välfärden, samtidigt som skattebördan sänkts betydligt för både enskilda löntagare, pensionärer och företag. Det har kunnat ske genom en ansvarsfull ekonomisk politik där statsskulden minskat och sysselsättningen ökat. Den svenska långtidsarbetslösheten är den lägsta i Europa.
Därtill har apoteksmonopolet, som gjorde det till en kardinalsynd att ha feber efter klockan fyra en lördag, avskaffats vilket ökat antalet etableringar i landet. Dessutom har valfrihetsreformerna inom både sjukvården och skolan satt sig och etablerats på allvar. Undermåliga kommunala skolor kan nu väljas bort och ersättas av bättre alternativ. En mångfald inom hemtjänst och äldrevård gör att ingen behöver utelämnas åt stelbenta byråkrater. Det ser lagen om valfrihet till.
Dessutom har välfärdens långsiktiga finansiering tryggats, inte minst genom att antalet förtidspensionärer minskat med 200 000 individer. Antalet långtidssjukskrivna har också minskat, från 74 000 personer 2003, till 31 000 i skrivande stund. Andra nämnvärda reformer som skett litet i skymundan är att samkönade äktenskap tillåtits och värnplikten avskaffats.
Få, om ens någon, av dessa reformer vill oppositionen riva upp. Detta trots att de skrikit för full hals och sparkat bakut varje gång de föreslagits för riksdagen. Sådan är ofta politiken. Populära reformer behålls och mer pengar i plånboken brukar vara synnerligen uppskattat.
Sverige är kort sagt ett bättre land i dag än det var för åtta år sedan, men mer behöver göras.
Reformtakten har avtagit betänkligt under senare år. Det beror till stor del på att regeringen saknat majoritet i riksdagen och därför inte kunnat lita på att få igenom sin politik. Men det är ingen ursäkt för att förslagen uteblivit. Att värnskatten behållits, hyressystemet inte reformerats och infrastrukturen eftersatts är alla exempel på sådant som en borgerlig regering borde ha tagits sig an med större energi.
Därför är det dystert att man riskerar att förlora regeringsmakten på söndag. Sverige behöver borgerlig politik, inte det kaos som väntar vid en vänsterseger.