Syriens president, Bashar al-Assad, hyllar en i en intervju Sverige för att ha tagit emot många syriska flyktingar under kriget men varnar samtidigt för terrorhotet mot Sverige och övriga Europa. Presidenten menar att farliga IS-ledare har kopplingar till Skandinavien (Expressen, 17/4).
Sådant bör inte viftas bort. Assads ord sammanfaller dessutom väl med vad svenska Säkerhetspolisens (Säpo) chef, Anders Thornberg, påpekade i samband med Folk och försvars rikskonferens i januari. Terroristattacker i Sverige är ett hot och ”det största hotet kommer just nu från den våldsbejakande islamismen”.
Sverige är att av de länder i Europa som har störst andel tillresta IS-krigare. Grymheterna krigarna beblandar sig med är sådana som det är svårt att tala om. Övergrepp mot kvinnor och barn, öppen slavhandel och massmord. Man kan knappt tro att tro att en del av dessa ”soldater” återvänder till Sverige som om ingenting hade hänt, utan att i princip behöva möta repressalier från samhället.
Förhoppningsvis är inte den bristande hanteringen av krigsresenärer inte för all framtid. Sedan FN förbjöd terrorresor tillsatte regeringen i höstas en om nya lagar och regler för att motverka terrorism. Inrikesminister Anders Ygeman (S) menade , straxt efter de fasansfulla dåden i Paris, att fler åtgärder behövs dör att bekämpa terrorism, som exempelvis begränsa passhanteringen och föra reseregister på vilka som åker för att eventuellt kunna lagföra dem som kommer tillbaka (SR 8/1).
Ygeman har talat kraftfullt i frågan, men tyvärr försvinner inte grundproblemen bara med tydligare passregler och register. Människor kommer sannolikt fortfarande att ansluta sig till IS och vad som kanske är viktigast är kommunernas och civila samhällets förebyggande och normbyggande arbete.
På frågan om hur rekrytering till terrororganisationer ska förhindras och hur förebyggande arbete ska upprättas är svaret inte glasklart och det brister många kommuner. Även när det gäller hur ”återvändarna” ska mottas finns det frågetecken kring. I någon kommun har förslag om terapi och jobb varit på tapeten och då har man missat målet. Det är inte ett rimligt alternativ att på så sätt ”belöna” någon som självmant åker på terrorresa och sedan väljer att åka tillbaka.
I Danmark talas det om att inte ge asyl till människor kopplade till IS. I Norge riskerar man sex års fängelse och indraget pass. I Sverige har man uppenbarligen inte tillräckligt bra beredskap, som terrorforskaren Magnus Ranstorp framhöll i en intervju är Sveriges arbete mot terrorism, i jämförelse med Danmarks, som att ”jämföra ett dagis med ett universitet”.
Den svenska lagstiftningen på området utreds fortfarande. Vad exakt som besluten kommer att mynna ut kan man bara spekulera kring men det skulle inte skada om det har inspirerats av de nordiska grannarna. Den som kommer tillbaka från en terrorresa måste mötas av repressalier.
Vad är annars poängen med att de människor som flyr för sina liv från IS terror och ska komma till Sverige för trygghet – om IS redan är här?