I sak är ett länsbyte en omfattande förändring. Den skulle få stor påverkan på den offentliga administrationen och leda till stora offentliga kostnader. Och även leda till osäkerhet och kostnader för privatpersoner och företag som är beroende av beslut och handläggning från den länsbaserade offentliga förvaltningen.
Vidare är det en historisk fråga, där man inte kan bortse från flera hundra års tillhörighet till Kalmar län. Den formar mentala strukturer av tillhörighet och identitet. Och har även den ett värde, liksom en kostnad, om den bryts upp.
Nyttan med ett länsbyte är däremot högst osäker. Vi ligger förvisso i den geografiska periferin i vårt nuvarande län, men skulle göra det än mer i Östergötland. Och då dessutom som nykomlingar. Och att som Harald Hjalmarsson tro att en ”klar majoritet” av Västerviksborna är för ett länsbyte är en vågad förhoppning med tanke på det historiska arvet.
Övriga skäl som Hjalmarsson anger är tämligen diffusa till sin nytta. Han tänker att det är dags att ”positionera sig” inför eventuellt kommande förändringar till storregioner, att Östergötland varit bättre på att få infrastrukturpengar, samt att en folkomröstning skulle sätta Västerviks utsatta läge på agendan. Att byta län för att hoppas på mer pengar synes lite väl långsökt. Och att använda ett demokratiskt verktyg i agendasättande syfte synes inte vara helt respektfullt mot demokratin och väljarna.
Som politiker kostar det inget att vara ”visionär”. Därför kan de slänga ur sig långsiktiga visionära förslag utan att behöva ta ansvar för kostnader eller genomförbarhet. Som när Hjalmarsson föreslår en helt ny tågbana längs kusten mellan Kalmar och Linköping.
Nu är det inget fel med att vara visionär, om de visionära förslagen är allvarligt menade och man tar ansvar för dem. Och möjligen skulle man även kunna ha överseende med de visionära infall som mest av allt är flörtar med väljarna. Om det inte vore för att infallen riskerar att bli dyra och utan nytta. Harald Hjalmarsson har stort inflytande över den lokala politiken, med gedigen erfarenhet kring hur man sår små frön, tar små steg och på lång sikt lotsar fram förslagen i politikens korridorer. Såsom genom en folkomröstning. Eller en utredning.
Att Hjalmarsson som kommunalråd provtänkte kring en södra infart (och därefter jobbade metodiskt för att den skulle bli verklighet) ser vi resultatet av idag. Många miljoner har lagts på en väg som borde betalas av staten och inte belasta kommunens skattebetalare. Och som dessutom inte säkert kommer bli verklighet.
I takt med att kostnaderna stigit och opinionen gått i motsatt riktning, har Hjalmarsson inte velat stå för projektet. I politisk handling finns det inget som tyder på att Moderaterna och Harald Hjalmarsson motarbetar planerna på en södra infart. Men i ord synes de numera växla hållning i frågan i takt med väderleken. Det senaste budet är att Hjalmarsson inte vill ha en södra infart. Men vill istället ha en helt ny stadsdel ”med en södra infart på köpet”.
Det låter varken tydligare eller billigare.
Det finns anledning för Harald Hjalmarsson att besinna sig lite när han får ”feeling” och hittar nya visioner. Och väljarna har anledning att dra öronen åt sig när han inte riktigt lyckas med det.