Supermakten fick ge med sig och tillåta svensk inspektion av fartyget och förhör med kaptenen. Svensk vapenmakt avskräckte de sovjetiska fritagningsplaner som vi nu vet var nära att sättas i verket. Svenska myndigheter kunde också avslöja att ubåten var bestyckad med taktiska kärnvapen. Händelsen – som inträffade under Fälldins regering – ökade temporärt den politiska sammanhållningen i Sverige.
Men året därpå var det riksdagsval och konsensus var över. I svensk inrikespolitik kom betydelsen av U 137 med tiden att spelas ned. Det var nästan som att grundstötningen aldrig hade skett. På 1990-talet sågs U 137 som en avvikande incident och övriga ubåtsjakter och observationer som mer eller mindre falsarier. Dåvarande utrikesministern Lennart Bodström (S) ifrågasatte redan år 1985 varför Sovjet skulle intressera sig för svenska "badvikar", och Ingvar Carlssons regering ogillade i början av 1990-talet alla bevis som pekade mot Sovjetunionen. I den inrikespolitiska debatten förvandlades ubåtskränkningarna från verkliga händelser till åsikter. Alla möjliga bortförklaringar togs i bruk: felnavigeringar, fiskstim och minkar. Trots att en ubåt bevisligen hade varit här. Varför drevs debatten bort från fakta?
Problemet med U 137 var att hon i bildlig mening torpederade den svenska säkerhetspolitiska linjen som byggts upp under efterkrigstiden. Den byggde på föreställningen att det att det var möjligt att välja neutralitet i förhållande till blocken, att ingen av stormakterna hade för avsikt att använda kärnvapen i offensivt syfte och att svenskt territorium inte var militärt intressant.
När U 137 upptäcktes föll dessa illusioner. En ubåt av utgående modell på uppenbart rutinuppdrag, bestyckad med kärnladdade torpeder, nära en svensk fredsbas! Det pekade på att Sovjetunionen inte respekterade svensk neutralitet, utan tvärtom vidtog förberedelser för att agera i svenska vatten och inte ens var främmande för att använda taktiska kärnvapen.
I ljuset av U 137 verkade inte svensk neutralitetspolitik lika självklar. Inte heller nedrustningspolitiken som pågått sedan 60-talet och som byggde på idén om en tröskeleffekt. Även bilden av Sverige som den framställdes i Olof Palmes utrikespolitik fick sig en törn. Var Sverige verkligen ett trovärdigt tredje alternativ och en stat som stod för fred? Ubåtskränkningarna satte ett frågetecken efter det. Det var inte krig längs Sveriges kuster – men inte heller fred.
De svenska regeringarna under 1980- och början 1990-talet kunde inte dra de naturliga slutsatserna av U 137. Det hade krockat med dogmen om den lyckade neutralitetspolitiken. I stället kom debatten att handla om olika detaljer kring ubåtsjakterna. Aldrig om vad kränkningarna sade om Sveriges geopolitiska läge eller i rimligheten av våra säkerhetspolitiska val. Konsekvensen av dessa uteblivna lärdomar påverkar oss fortfarande.